AV CHRISTER BERGSTRÖM Klicka här för åtkomst till nyhetsbrevet ”Krigsmyter”

Den 11 februari 1943, några dagar efter det tyska nederlaget vid Stalingrad, lät den finländske överbefälhavaren Mannerheim en av sina underordnade informera Finlands försvarsminister Walden om att Tyskland förmodligen skulle förlora kriget och antydde att Finland borde söka en utväg. Det är knappast en slump att Hitler bara några dagar senare beordrade chefen för tyska krigsmaktens operativa avdelning, Alfred Jodl, att utarbeta en plan för en blixtinvasion av Sverige. Finland spelade en oerhört viktig strategisk roll för den tyska krigföringen på östfronten, och den nazistiske diktatorn var beredd att gå långt för att övertyga detta land om att fortsätta kriget på Tysklands sida. Kanske var den tänkta invasionen av Sverige avsedd att placera Finland i ett skruvstäd?

Generalmajor Adolf von Schell (1893-1967) utarbetade på kort tid 1943 en invasionsplan mot Sverige. Planen var utan tvivel optimistiskt grundad på att det svenska försvaret skulle rasa samman som ett korthus.

Angrip Sverige!

Det är knappast en slump att Hitler bara några dagar senare beordrade chefen för tyska krigsmaktens operativa avdelning, Alfred Jodl, att utarbeta en plan för en blixtinvasion av Sverige. Finland spelade en oerhört viktig strategisk roll för den tyska krigföringen på östfronten, och den nazistiske diktatorn var beredd att gå långt för att övertyga detta land om att fortsätta kriget på Tysklands sida. Kanske var den tänkta invasionen av Sverige avsedd att placera Finland i ett skruvstäd?

Jodl delegerade uppgiften åt generalmajor Rudolf Bamler, stabschef i tyska 21. armén i Norge, som tillsammans med generalmajor Adolf von Schell snabbt utarbetade en invasionsplan. Originaldokumentet finns inte kvar – de flesta militära dokument förstördes av tyskarna själva i krigsslutet – men efter kriget publicerade Bamler en artikel som redogjorde för denna plan.

Den största anfallsstyrkan skulle sättas in för att omringa och neutralisera det svenska försvaret i Norrland, som baserades på Bodens fästning. Attacken skulle inledas med massiva Stuka-anfall mot flygfältet på Frösön, där F 4 var baserat. Därefter skulle luftlandsatta trupper erövra flygfältet på samma sätt som de gjort i Norge den 9 april 1940. Under tiden skulle en pansarkår och tre infanteridivisioner ur 25. Panzerdivision stöta fram från Trondheim-Röros i det ockuperade Norge över de jämtländska fjällen vid Åre/Storlien och vidare mot Östersund. Det primära målet var att utplåna de svenska styrkorna i Östersund. Därefter skulle samband nås med de styrkor som samtidigt gått in över finska gränsen vid Haparanda respektive landstigit i Örnsköldsvik.

Samtidigt skulle två andra tyska divisioner gå in i Värmland från södra Norge och rycka fram mot Karlstad, där staben i MilO 5 (militärområde 5) var förlagd. I Sunne och Kil skulle luftlandsättningar äga rum. Medan denna anfallsstyrka fångade upp de svenska förstärkningar som eventuellt skulle komma norrifrån, skulle en tredje anfallskil marschera söderut längs Bohuskusten och sätta sig i besittning av Uddevalla och därefter Borås.

Luftwaffe beräknades slå ut det ålderdomligt utrustade svenska flygvapnet redan under det första dygnet. Därefter hade tyskarnas Stukas, bombplan och attackflygplan satts in för att slå ut viktiga svenska transportleder. Järnvägsknutpunkter som Avesta, Falköping, Hallsberg och Nässjö stod högst på listan över mål. På så vis skulle de svenska truppförflyttningarna i stor utsträckning lamslås, eller åtminstone fördröjas.

Störtbombplanet Junkers Ju 87 Stuka var vid tidpunkten redan föråldrat men dess insatser i Polen och Västfälttåget var i gott minne. Tyskarna räknade med att massiva stört- och horisontalbombanfall skulle sänka den svenska motståndsviljan.

I det här läget förvärras situationen ytterligare av att en ny tysk division med starkt flygunderstöd skulle gå i land mellan Varberg och Falkenberg. Tyskarna räknade med att möta svagt motstånd eftersom huvuddelen av de svenska styrkorna i regionen torde ha koncentrerats till Göteborgs försvar. Men tyskarna avsåg aldrig att gå frontalt på Göteborg, utan denna division skulle rycka in i Västergötland för att förena sig med styrkan från södra Norge i Boråstrakten. Därmed hade Göteborg varit avskuret.

Visserligen en rysk stad efter ett anfall, men hur skulle det ha sett ut i Stockholm, Malmö eller Göteborg efter ett tyskt bombanfall?

Om Sverige ännu inte skulle ha kapitulerat, skulle de tyska anfallskilarna i Västergötland och Värmland tränga vidare i tre kolonner mot Stockholm – en över Jönköping, Linköping och Norrköping; en över Skövde och norrut; en över Karlskoga, Örebro och Västerås/Eskilstuna. Tyskarna förväntade sig ett huvudslag med svenska armén i öppen terräng någonstans mellan Västerås och Uppsala, kanske vid Enköping.

Luftwaffe hade kunnat sätta in moderna jaktplan typ Messerschmitt Bf 109F eller G samt som här på bilden Focke Wulf Fw 190 mot svenska flygvapnets omoderna jaktplan.

Flygangreppen

I den fasen skulle Luftflotte 5 också utsätta alla större svenska städer för bombanfall. Stockholm, Malmö och Göteborg finns omnämnda i de tyska dokumenten. Sannolikt hade även invånarna i Helsingborg, Karlskrona, Kalmar, Södertälje, Uppsala, Enköping och flera andra städer fått uppleva fruktansvärda bombräder.

Den tyska planen byggde på överraskning, snabba kringgående rörelser och massiva flyganfall. Tyskarna räknade med att snabba pansarframstötar längs älvdalar och vägar skulle få det svenska motståndet att kollapsa; den sista fasen beräknades handla om upprensningsaktioner och kapitulationsförhandlingar.

Var planen realistisk?

Hur nära var vi då från att utsättas för detta massiva anfall? Det går inte att fastställa med säkerhet eftersom, som nämnt, viktiga tyska dokument saknas. Men helt klart förekom en inte obetydlig tysk uppmarsch mot Sverige under första halvåret av 1943. Den 13 mars gav Hitler på en stabskonferens en order som säkert hade vållat panik på den svenska sidan om den kommit till kännedom där:

25. Panzerdivision ska utrustas med de tyngsta tänkbara anfallsvapen, mot vilka den svenska armén saknar försvarsmedel.

Krigsdagboken för 25. Panzerdivision – som enligt planen skulle ha gått i täten för invasionen av Sverige – visar på intensiva förberedelser i maj och juni 1943. Den 4 maj övades samverkan med Luftwaffe. Den 28 maj hölls en genomgång av skandinaviska terrängförhållanden med regements- och bataljonschefer. Den 7 juni gavs alarmkalendern nya lösenord. Två veckor senare berättar krigsdagboken att underrättelseofficerarna höll föredrag om ”motståndaren”.

Enligt nya uppgifter som redovisas i Anders Johanssons bok Den glömda armén var invasionen av Sverige beordrad att inledas den 1 juli 1943 kl 02.00; bara några timmar före utsatt anfallstermin kom Hitlers kontraorder som ställde in anfallet.

Återstår så frågan om vi skulle ha kunnat stå emot den tyska anfallsplanen om den satts i verket enligt det ovanstående. Generalmajor von Schell var säker på sin sak:

– Fienden (alltså svenskarna) klarar inte av att stå emot våra stöttrupper när de anfaller med tunga och pansrade vapen.

Dessutom räknade tyskarna med att 70% av den svenska officerskåren var nazistiskt orienterad. Även om det är en överdrift, fanns det säkerligen tillräckligt många tyskvänliga officerare för att ställa till med ett likadant trassel med det svenska försvaret mot ett tyskt anfall som i Norge den 9 april 1940.

Hermann Göring, 1941.

Det är tänkbart att den svenska värnpliktsarmén skulle ha klarat av att hejda tyskarna, men sannolikt hade den tyska luftöverlägsenheten ha fällt avgörandet. Den samlade erfarenheten från militära operationer under andra världskriget och framöver visar att luftherraväldet tenderar att avgöra markstriderna.

Det råder inget tvivel om vem som skulle ha segrat i luften. 1943 års svenska flygvapen bestod i huvudsak av maskiner som andra länder sedan flera år tillbaka hade mönstrat ut – som italienarnas dubbeldäckade jaktplan Fiat CR 42 eller det amerikanska Republic P-35, som såldes till Sverige sedan USA:s flygvapen 1938 tackat nej till ytterligare leveranser. Flygaressen i Messerschmitt- och Focke Wulf-jaktplanen i tyskarnas Jagdgeschwader 5 i Norge skulle knappast ha haft några svårigheter mot sådana gamla kärror.

Luftwaffechefen Hermann Göring hyste inga tvivel om vad hans mäktiga flygvapen skulle vara kapabelt till vad gäller Sverige. I förtroende hade han sagt till sin svenska svägerskas son:

– Ett sånt litet skitland som Sverige kan vi trampa ihjäl.

Men som vi vet kom ingen invasionsorder. Istället förflyttades 25. Panzerdivision i augusti 1943 via Frankrike till östfronten. Anledningen till detta var Röda arméns växande framgångar mot Hitlers pressade Ostheer. Var det på så vis kanske Stalin och hans generaler som räddade Sverige från en nazistisk ockupation? Det kommer vi aldrig att få veta.

###