BIENNALEN I FLORENS 2007

Staden Florens är en underbar plats fylld med konst av de gamla mästarna. I kyrkor och på museer fanns mängder av underbara fresker, målningar och statyer från 1300-, 1400-, 1500- och 1600-talet, där man kan följa utvecklingen inom konsten. Här kan man se verk av 1300-talets nyskapare inom måleriet, Giotto. Det finns fresker och målningar från 1400-talet med underbart ljus av Fra Angelico. Här finns verk av de stora renässansmästarna Botticelli, Leonardo da Vinci, Rafael, Donatello m.fl. Skulpturerna av Michelangelo var imponerande, framför allt kolossalstatyn ”David”. När man går runt statyn skiftar ”David” hela tiden uttryck på ett fascinerande sätt.

På denna historiska plats ägde Biennalen rum 1 – 9 december 2007.
Biennalen i Florens står under beskydd av Italienska staten och ingår sedan 2001 i FN:s program ”Dialogue Among Civilizations”. Som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan uttryckte det: ”I believe that dialogue is an opportunity for people of different cultures and traditions to get to know each other better, whether they live at opposite ends of the world or in the same street. Artists have a special role to play in the struggle for peace. Artists speak not only to people but for people. Art is a weapon against ignorance and hatred and a representative of human conscience. Art opens new doors for learning, understanding, and peace among people and nations”.

För sin delaktighet i detta FN-program sedan 2001, fick Biennalen i år ta emot ett pris från sammanslutningen Artists for Human Rights.

Biennalen öppnades med en pampig ceremoni med tal, fanfarer och specialskriven konsertmusik. På Biennalen visades mest måleri och skulptur, men också installationer, performance, videokonst och olika kombinationer av dessa. Det var gamla och nya tekniker sida vid sida. Konstnärsduon Gilbert & George var speciellt inbjuden. Deras film ”The World of Gilbert & George” visades och de fick pris av Biennalen för sin karriär.

En rad intressanta konferenser stod också på programmet. Bland de mest inspirerande var Gregorio Lukes föredrag om Frida Kahlo, där han satte in Frida Kahlo och hennes konst i ett historiskt, socialt, politiskt och kulturellt sammanhang.

Gregorio Luke, Frida Kahlo

Det är i det närmaste omöjligt att sammanfatta Biennalen med sina över 2500 verk i så många skilda uttryck och tekniker. Den välgjorda utställningskatalogen i A4 format vägde över 4kg. Det var hela tiden en avvägning mellan att försöka se så många verk som möjligt och att stanna upp och verkligen betrakta verken och samtala med konstnärerna. Mitt urval här är resultatet av denna kompromiss.

Det verk som mötte besökaren strax innanför entrén var holländska Jackie Sleepers skulptur ”Modesta”. Det var en blå häst i naturlig storlek med fjärilar och ett litet barn på ryggen, allt omgivet av ett hav av stora röda rosor. Skulpturen fascinerade med sitt balanserande mellan poesi och kitsch. Spännande var också ett av hennes andra verk, där hon gjort stora gula citroner, staplat dem i två pyramider som vardera krönts med en mycket liten figur.

Jackie Sleeper, Modesta

Grekisk/svenska Georgianna Krallis fantastiska skulptur ”Eros” imponerade stort. Den 270 cm höga skulpturen i stål hade på samma gång smäckra och kraftfulla former i starka färger, vilka samverkade till en harmonisk enhet. Hennes mindre statyer i glas på var sida utgjorde en fin kontrast.

Georgianna Kralli, Eros

Harmoni präglade också skotten Moray Hillarys installation ”The Afterlives of George Forster” – så länge man inte kom för nära. Från taket hängde en mobil med ett antal vita hattar. På varje hatt fanns teckningar i svart av olika kirurgiska instrument, instrument som en gång använts för att dissekera George Forsters kropp i vetenskapens namn. På vernissagen visade performanceartisten Agnes, konstnärens norska flickvän, en underbar klänning som målats av konstnären och tillägnats Rembrandts hustru Saskia.

Moray Hillary, Saskia Dress

Mer rosor fanns på Biennalen. Det amerikansk-irländska paret Rian Kerranes och Mark Guilbeaus installation ”Domestic Love Tokens” bestod av en skog av röda rosor tryckta med silk screen på papper. När jag slet blicken från de vackra rosorna och såg upp mot taket, såg jag hur varje ros var upphängd i en fiskekrok fastsatt i en lina med flöte. I bakgrunden hördes svaga röster. Verket fick med ens nya dimensioner.

Rian Kerrane and Mark Guilbeau, Domestic Love Tokens

Bland måleriet fanns många skiftande tekniker och uttryck. Chilensk-holländska Nicole Carvajals målning ”Girl Without Pearl” var tydligt inspirerad av 1600-talsmålaren Vermeer. Hon hade utgått från hans målning ”Flicka med turban” (även känd som ”Flicka med pärlörhänge”) som grundmotiv, men använt ljusare och kraftfullare färger och förflyttat flickan till annan tid och plats.

Nicole Carvajal, Girl Without Pearl

Robert Sherer från USA har i sina verk utgått från scoutbilder från 1960-talet för att skildra de evigt återkommande dramerna i livet. Titeln här lyder ”Doubting Tommy”. Konstnären använder i sina verk material som för tanken till camping med lägereld, när han bränner in sina motiv på trä.

Robert Sherer, Doubting Tommy

Amerikanen Nicolas Kings verk på Biennalen är målningar, men när man betraktar dem, ser man att konstnären även är skulptör. I sina målningar tycks han skulptera fram såväl figurerna som bakgrunden på ett närmast arkitektoniskt sätt.

Nicolas King

Amerikanska Marah Brown Rohovits starka målning i blandteknik ”The Unmasking of Katrina” kom till som en reaktion på händelserna kring och efter orkanen Katrinas härjningar i USA. Den kraftfulla målningen skildrar de känslor som händelsen utlöste och konsekvenserna för de enskilda människorna.<(i>

Marah Brown Rohovit, The Unmasking of Katrina

Christine Heller från USA har tidigare gjort serier av installationer om vårt konsumtionssamhälle och om krigens fasor. Nu visade hon målningar av barn, där konturerna var delvis upplösta. Det var målningar av barn eller kanske hellre minnen av barndomen. Målningar där man kunde förnimma barndomens alla känslor och dess värld av mysterier och under. Den här målningen heter ”Splinted Child”.

Christine Heller, Splintered Child

Ann McGriffin är från USA, men har även varit verksam i Yukatan, Brasilien, Egypten och delar av Europa. På Biennalen visade även hon målningar av barn, men i hennes fall porträtt av spädbarn. Min favorit var ”Flying Baby”. Det är ett spädbarn, som håller sig med händerna i ribborna på spjälsängen och svävar i luften. Det lilla barnet som på samma gång är helt nytt i världen och från tidernas begynnelse. Konstnären har i sina målningar lyckats fånga den blick man möter när man för första gången ser ett nyfött barn djupt in i ögonen, bilden av evigheten.

Ann McGriffin, Flying Baby

Robyn Ross från Australien målar gärna porträtt, men visar även landskap och motiv från aboriginska kulturen i sina målningar. Det verk hon visade på Biennalen var interaktivt. Det bestod av en serie målningar, alla kvadratiska, i samma storlek och målade i samma färgskala. Hon hade satt upp dem sida vid sida, i tre rader på en stor vit skiva. Åskådarna kunde sedan byta plats på de små målningar och på så sätt förändra helheten.

Robyn Ross

John Weeronga Bartoo från Australien är aborigin. I sina ”dot paintings” försöker han inte bara traditionellt skildra ”Drömtiden” utan också sin egen livsresa. Hans målning ”Water Serpent Dreaming” stod i sin originalitet i teknik, motiv och färgställning ut från Biennalens övriga konstverk.

John Weeronga Bartoo, Water Serpent Dreaming

Aida Cui är från Philippinerna men är även verksam i USA och Ungern. Hennes stora målning ”All is Possible” fascinerade med sitt kraftfulla uttryck, men kanske mest med sin tänkvärda titel inmålad i själva konstverket.

Aida Cui, All is Possible

Holländaren, numera Särnabon, Sietze Groenewold hade gjort den på samma gång skira och kraftfulla teckningen ”The Uninvited Guests” med bläck på papper. Från att tidigare arbetat med foto och teckning, har han numera gått över till att bara teckna, att göra rent svartvita verk. Teckningarna blir som dokument över våra tankar, tankar som annars löses upp och glider ifrån oss in i glömskan.

Sietze Groenewold, The Uninvited Guests

Iransk/svensk Dansk Saroee visade fantastiskt foto. Han fick ett av Biennalens pris för sitt konstnärliga foto.

På Biennalen visades också verk där man utforskat den digitala teknikens möjligheter.

Svensk/tyska Heidemarie Z Carnelid arbetar med Digital Fine Art, en teknik som använder digitala målarverktyg. Verken skrivs sedan ut med särskild teknik på olika underlag och i begränsad upplaga. Hennes verk ”Midsummer Nights Dream III” var lätt och skir som drömmens trådar kan vara.

Heidemarie Z Carnelid, Midsummer Nights Dream III

Ars Electronica, som är baserat i Österrike, utforskar gränsområdet mellan konst, teknologi och samhälle. Man säger sig arbeta med konfrontation och dialog, med provokation och bro-byggande. På Biennalen visade man verket ”Se Mi Sei Vicino” (= ”Om du är nära mig”), en mycket fascinerande interaktiv performance. Avsikten var att visa möten mellan människor där deltagarna konkret kunde upptäcka, att gränserna för självet går långt utanför skinnet. På ett golv med sensorer stod en performanceartist som fungerade som antenn. När någon i publiken kom nära eller rörde vid henne, registrerades kroppsrörelserna som elektromagnetisk aktivitet. Denna elektromagnetiska aktivitet hördes och visades samtidigt på väggarna runt omkring som linjer, kurvor. Dessa förändrades med avståndet mellan kropparna, dvs när någon i publiken närmade sig, rörde vid eller avlägsnade sig från performanceartisten i mitten.

Ars Electronica, Se Mi Sei Vicino

Under hela Biennalen visades också andra performances och en rad videoverk. Ett verk som grep mig djupt var japanska Shukou Tsuchiyas videoinstallation ”Wind and Leaves”. Det var en poetisk, närmast meditativ betraktelse.

Med många konstnärer har det varit svårt att ange i vilket land de hör hemma (även om jag har försökt), vilken kulturell påverkan som främst har präglat deras verk och de sätt de arbetar. Alla har ju en bestämd födelseplats, men vissa har föräldrar från andra delar av världen, vissa har bedrivit konststudier i hemlandet och utomlands, vissa har flyttat mellan olika länder ibland flera gånger. Några jag träffade var också verksamma på flera platser i världen.

På Biennalen representerade konstnärerna dock bara sig själva, de hade valts ut av den internationella kommittén utifrån sin konst, inte utifrån nationalitet, ras eller kön. När man betraktade konstverken av konstnärer från 76 olika länder var det svårt att se att ursprunget skulle ha någon större betydelse för det personliga uttrycket.

Det var förvånansvärt lätt att få kontakt med olika konstnärer från Sverige, från Europa, från alla världsdelar. Det var fantastiskt att under våra spännande och roliga samtal upptäcka hur mycket vi alla hade gemensamt trots olika bakgrund och geografiska avstånd.

Inne på Biennalen var, förutom vid konstverken och på konferenserna, kön till kaféet och inte minst glasskön naturliga platser att påbörja samtal. På Biennalen såldes underbart god italiensk glass – gelato - i strut med många smaker att välja på. Ett annat fint tillfälle för samvaro var den stora galamiddagen med många goda rätter till italiensk operamusik som Biennalen anordnat.

Gelato

Under de sista dagarna skapade Biennalens konstnärer tillsammans ett stort gemensamt konstverk. Biennalen blev den mötesplats för konstnärer att träffa kollegor och knyta nya kontakter som avsikten var.

Allkonstverk

Så är den då över, den 6:e Biennalen för Internationell Samtida Konst i Florens 2007.
Det var oerhört roligt och hedrande att bli inbjuden av den internationella kommittén att ställa ut tillsammans med 840 konstnärer från 76 länder med olika etnisk, språklig och religiös bakgrund.
Text: © Anita Elgerot