BÖCKER, FJÄRILAR OCH NOBELPRIS

Vi omges av symboler i tillvaron. Varje tid, varje kultur har sina egna. Vissa symboler stannar kvar genom århundradena, de finns i många kulturer. En underbar symbol är fjärilen.

Många författare, bl.a. rumänen Mircea Cartarescu ser fjärilen som en symbol för själen. I en intervju berättade Mircea Cartarescu att han också ser fjärilen som en symbol för boken, där kroppen är bokens rygg och vingarna dess sidor. Han menar att människan ständigt strävar efter symmetri och balans i tillvaron, samtidigt som livet är fullt av motsättningar. Mellan bokens pärmar, mellan fjärilens vingar finns alla motsatspar, alla motsättningar inom oss. Himmel och helvete, gott och ont, ljus och mörker. I boken finns också vår längtan efter symmetri och våra ständiga förvandlingar för att nå dit. Varje läsare av en bok har sitt eget chiffer för att dechiffrera texten. Ingen författare skriver därför bara en bok, varje bok är en miljon böcker. En för varje läsare.

Boken är en viktig del av mitt, ja mångas liv. Viktig som njutningsmedel och som en möjlighet att spegla mig själv, mitt liv och samhället. Jag tycker att det egentligen inte går att jämföra böcker, att säga att ett författarskap är överlägset alla andras. Men litteraturprisen fyller ändå en viktig funktion i att göra författare mer synliga och att göra deras texter mer tillgängliga för människor.

I morgon får vi veta vem som får årets nobelpris i litteratur. Det är spännande.
På tidningarnas kultursidor, i radio och TV spekuleras det. De är dock försiktiga. På senare år har valet av nobelpristagare ofta varit oförutsägbart. Några författare som t.ex. Harold Pinter och Doris Lessing har ”äntligen” fått priset, andra mindre kända har presenterats för oss.

Man frågar sig om det i år blir en poet eller om årets vinnare skall vara en romanförfattare. Skall man leta bland europeiska författare, bland de nord- och sydamerikanska, de afrikanska eller är det dags för någon från arabvärlden?

Bland spekulationerna har nämnts den danska författarinnan och poeten Inger Christensen (med bl.a. boken ”Fjärilsdalen” (1991)). Hon lär dock vara en översättares värsta mardröm med sina nyansrika bilder och ordvändningar.

Den tysk-rumänska författarinnan Herta Muller har nämns av många. Som författare har hon en intressant bakgrund. Hon föddes i Rumänien och tillhörde en tyskspråkig minoritet. Modersmålet var alltså tyska, men hon fick även lära sig rumänska. När hon flyttade till Tyskland upptäckte hon att den tyska som talades där, skilde sig från hennes barndoms tyska. Hon fick nu lära sig ett ”nytt” språk – tyska, på vilket hon skriver sina böcker. Herta Muller skriver om livet i Ceausescus Rumänien och om livet i exil. Hon har bl.a. skrivit den självbiografiska essäsamling ”Kungen bugar och dödar” (2003).

Andra författare som nämnts under årets spekulationer är bl.a. israeliske Amos Oz (vars bok ”Hur man botar en fanatiker” (2002) härom året delades ut i skolorna), peruanske Mario Vargas Llosa och amerikanen Philip Roth. Även om jag tycker att de är lysande författare, särskilt Mario Vargas Llosa, så önskar jag att det äntligen vore dags för den svenske poeten Tomas Tranströmer att få priset. Hans diktning är helt underbar. Särskilt svag är jag för hans Haiku-dikter (2004).

Några strofer ur dikten ”Hemligheter på vägen” (1958) ur diktsamlingen med samma namn:

”Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –
Ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen.”

I morgon är det alltså dags. Klockan 13 öppnas dörren i Börshuset och Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl tillkännager årets nobelpristagare i litteratur. Jag väntar med spänning.

Anita Elgerot


Nobelpriset i litteratur Jean-Marie Le Clézio.

Écrivain, l'un des grands auteurs francophones contemporains, l'un des plus traduits

Né en 1940 à Nice, d'un père mauricien d'origine bretonne et d'une mère française, Jean-Marie-Gustave Le Clézio partage sa vie entre la France, le Mexique, le Maroc... Il a aussi séjourné en Thaïlande, au Panama, en Angleterre et biensûr à Maurice.

Han har skrivit ungefär 40 romaner och debuterade på 1960-talet. "Allt är vind" och "Öknen" är två av hans mest kända verk.

I motiveringen kallades han bland annat "den sinnliga extasens författare".

"Allt är vind" och "Öknen" är två av hans mest kända verk.

9 oktober 2008
Nobelpriset i litteratur år 2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio

Nobelpriset i litteratur år 2008 tilldelas den franske författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”.

Biobibliografisk notis
Jean-Marie Gustave Le Clézio föddes den 13 april 1940 i Nice, men både föräldrarna hade starka släktband med den en gång franska kolonin Mauritius, erövrad av britterna 1810. Le Clézio flyttade vid åtta års ålder tillsammans med övriga familjen till Nigeria, där fadern blivit kvar som läkare under andra världskriget. På den månadslånga båtfärden till Nigeria påbörjade han sin skrivarkarriär med två små böcker, Un long voyage och Oradi noir, som till och med innehöll en lista över ”kommande böcker”. Han växte upp med två språk, franska och engelska. 1950 återvände familjen till Nice. Efter studentexamen 1957 studerade han engelska vid universitetet i Bristol 1958-59 och i London 1960-61. Han avlade grundexamen vid universitet i Nice (Institut d’Études Littéraire) 1963, tog en högre examen vid universitetet i Aix-en-Provence 1964 och doktorerade på ett arbete om Mexikos tidiga historia vid universitetet i Perpignan 1983. Han har undervisat vid universitet i bland annat Bangkok, Mexico City, Boston, Austin och Albuquerque.

Le Clézio väckte stor uppmärksamhet med sin debutroman Le procès-verbal (1963; Rapport om Adam, 1964). Som ung författare i efterdyningen av existentialismen och nouveau roman var han en besvärjare som försökte lyfta orden ur vardagsspråkets degenererade tillstånd och återge dem kraften att frammana en essentiell verklighet. Debutboken inledde en svit av krisskildringar, som även omfattar novellsamlingen La fièvre (1965; Febern, 1966) och Le déluge (1966; Syndafloden, 1968), där han pekar ut förvirringen och rädslan i de stora västerländska städerna.

Redan tidigt framstod Le Clézio som en ekologiskt engagerad författare, en inriktning som accentuerades med romanerna Terra amata (1967; Terra amata, 1969), Le livre des fuites (1969; Flykternas bok, 1970), La guerre (1970; Kriget, 1974) och Les géants (1973). Hans slutgiltiga genombrott som romanförfattare skedde med Désert (1980; Öken, 1984), för vilken han prisbelönades av Franska akademien. Verket innehåller storslagna bilder av en förlorad kultur i den nordafrikanska öknen, som kontrasterar mot en skildring av Europa sett med de oönskade invandrarnas ögon. Huvudpersonen, den algeriska gästarbeterskan Lalla, är en utopisk motpol till det europeiska samhällets fulhet och brutalitet.

Samtidigt med dessa romaner publicerade Le Clézio de meditativa essäböckerna L’extase matérielle (1967; Jordisk extas, 1969), Mydriase (1973) och Haï (1971), varav den senare visar influenser från indiansk kultur. Längre vistelser i Mexiko och Centralamerika mellan åren 1970 och 1974 fick en avgörande betydelse för hans författarskap, och han sökte sig bort från de stora städerna för att finna en ny andlig verklighet i kontakten med indianerna. Han mötte marockanskan Jemia, som blev hans hustru 1975, samma år som Voyage de l’autre côté publicerades, en bok där han redovisar sina centralamerikanska lärdomar. Le Clézio påbörjade översättningen av de stora verken i indiansk tradition, som Les prophéties du Chilam Balam. Le rêve mexicain ou la pensée interrompue (1988) vittnar om hans fascination för Mexikos storslagna förflutna. Sedan 1990-talet delar Le Clézio och hans hustru sin tid mellan Albuquerque i New Mexico, ön Mauritius och Nice.

Le chercheur d´or (1985; Skattsökaren, 1990) behandlar stoff från Indiska oceanens öar i äventyrsromanens anda. Författarens dragning till drömmen om det jordiska paradiset framträder på senare år i böcker som Ourania (2005) och i Raga: approche du continent invisible (2006; Raga: att nalkas den osynliga kontinenten, 2008), den senare ägnad åt att dokumentera det liv som håller på att gå förlorat på öarna i Oceanien när globaliseringen tränger fram, den förra förlagd till en avlägsen dal i Mexiko, där huvudpersonen, författarens alter ego, påträffar en koloni av sökare som återvunnit guldålderns harmoni och lagt bort civilisationens fördärvliga bruk, däribland de vanliga språken.
Tyngdpunkten i författarskapet har alltmera förskjutits i riktning mot ett utforskande av barndomens värld och den egna släktens historia. Denna utveckling inleddes med Onitsha (1991), fortsatte mera explicit med La quarantaine (1995) och har kulminerat i Révolutions (2003; Allt är vind, 2007) och L´Africain (2004; Afrikanen, 2005). Révolutions sammanfattar författarskapets viktigaste teman: minnet, exilen, ungdomens uppbrott, kulturernas konflikt. Episoder från skilda tider och platser står bredvid varandra: huvudpersonens läroår under 1950- och 1960-talen i Nice, London och Mexiko, den bretonske anfaderns upplevelser som soldat i revolutionsarmén 1792–94 och emigration till Mauritius för att undkomma det revolutionära samhällets förtryck samt en slavinnas berättelse från början av 1800-talet. Inbäddad i ungdomsminnena ligger berättelsen om huvudpersonens besök hos sin farfars syster, den sista bäraren av familjetraditionen från den förlorade egendomen på Mauritius, som överlämnar de minnen han som författare skall bära vidare.

L´Africain är historien om författarens far, på en gång rekonstruktion, äreräddning och erinring av en pojkes liv i skuggan av en främling som han är skyldig att älska. Han minns genom landskapet: Afrika berättar för honom om vem han var den gång han som åttaåring upplevde familjens återförening efter krigsårens skilsmässa.

Till det senaste som flutit ur Le Clézios penna hör Ballaciner (2007), en djupt personlig essä om filmkonstens historia och filmens betydelse i författarens eget liv, från barndomens vevprojektorer över tonårens kult av cineastiska trender till vuxenålderns strandhugg i främmande världsdelars filmkonst. Det senaste verket Ritournelle de la faim har utkommi i dagarna.
Le Clézio har även skrivit flera barn- och ungdomsböcker, som t ex Lullaby (1980), Celui qui n’avait jamais vu la mer suivi de La montagne du dieu vivant (1982) och Balaabilou (1985).
Litterära priser: Prix Théophraste Renaudot (1963), Prix Larbaud (1972), Grand Prix Paul Morand de l’Académie française (1980), Grand Prix Jean Giono (1997), Prix Prince de Monaco (1998), Stig Dagermanpriset (2008).

Verk på franska
Le procès-verbal. – Paris : Gallimard, 1963
Le jour où Beaumont fit connaissance avec sa douleur. – Paris : Mercure de France, 1964
La fièvre. – Paris : Gallimard, 1965
Le déluge : roman. – Paris : Gallimard, 1966
L'extase matérielle . – Paris : Gallimard, 1967
Terra amata. – Paris : Gallimard, 1967
Le livre des fuites : roman d'aventures. – Paris : Gallimard, 1969
La guerre. – Paris : Gallimard, 1970
Haï. – Genève : Skira, 1971
Mydriase. – Montpellier : Fata Morgana, 1973
Les géants. – Paris : Gallimard, 1973
Voyages de l'autre côté. – Paris : Gallimard, 1975
L'inconnu sur la terre. – Paris : Gallimard, 1978
Vers les icebergs. – Montpellier : Fata Morgana, 1978
Voyage au pays des arbres. – Paris: Gallimard, 1978
Mondo et autres histoires. – Paris : Gallimard, 1978
Désert. – Paris : Gallimard, 1980
Trois villes saintes. – Paris : Gallimard, 1980
Lullaby. – Paris : Gallimard, 1980
La ronde et autres faits divers. – Paris : Gallimard, 1982
Celui qui n'avait jamais vu la mer ; suivi de La montagne du dieu vivant. – Paris : Gallimard, 1982
Balaabilou. – Paris : Gallimard, 1985
Le chercheur d'or. – Paris : Gallimard, 1985
Villa Aurore ; suivi de Orlamonde. – Paris : Gallimard, 1985
Voyage à Rodrigues. – Paris : Gallimard, 1986
Le rêve mexicain ou la pensée interrompue. – Paris : Gallimard, 1988
Printemps et autres saisons. – Paris : Gallimard, 1989
La grande vie ; suivi de Peuple du ciel. – Paris : Gallimard, 1990
Onitsha. – Paris : Gallimard, 1991
Étoile errante. – Paris : Gallimard, 1992
Pawana. – Paris : Gallimard, 1992
Diego et Frida. – Paris : Stock, 1993
La quarantaine. – Paris : Gallimard, 1995
Poisson d'or. – Paris : Gallimard, 1996
La fête chantée. – Paris : Le Promeneur, 1997
Hasard ; suivi de Angoli Mala. – Paris : Gallimard, 1999
Coeur brûlé et autres romances. – Paris : Gallimard, 2000
Révolutions. – Paris : Gallimard, 2003
L'Africain. – Paris : Mercure de France, 2004
Ourania . – Paris : Gallimard, 2006
Raga : approche du continent invisible. – Paris : Seuil, 2006
Ballaciner. – Paris : Gallimard, 2007
Ritournelle de la faim. – Paris : Gallimard, 2008.

Nobelprize.org
Jean-Marie-Gustave Le Clézio

Photo: E. Feferberg EPA/SCANPIX