Fragment av en konstnärs resa- Om konstnären Martin JohanHärd – av Martin JohanHärd.

”Sometimes it’s a struggle in my head and sometimes things become so clear. I try to draw or paint some of those clear moments.”

MARTIN JOHAN HÄRD

MARTIN JOHAN HÄRD

Konsten har alltid varit en stor del av min identitet. Redan som barn kände jag mig hemma i den kreativa världen som består av färg och form. Här fick fantasin flöda och jag kände mig fri med mina tankar och funderingar. Det hela tog fart när jag som liten började rita på väggarna i barndomshemmet. ”Utsmyckningen” bestod mest av diverse olika streck, prickar och krumelurer som färglades med kritor eller vattenfärg. Än idag minns jag de ljusa tapeterna på väggarna. De bara satt där redo för att ”dekoreras”. Speciellt tapeterna i mitt sovrum fick utstå olika experiment – vilket kanske inte var så uppskattat av mina föräldrar. 

Mina föräldrar insåg tidigt att jag tyckte mycket om att rita och måla och anmälde mig till diverse olika kvällskurser från det att jag var 6–7 år gammal. De gav mig också Åke Skiölds tecknarkurser ”Svart och vitt” i födelsedagspresent. Det var bra träning med kontinuerlig feedback. Läraren uppmuntrade mig att fortsätta när kurserna var slutförda. 

I grundskolan satt jag mest och drömde mig bort. Det hela kändes bara tråkigt och instängt. 

Jag ville helst vara fri och obunden, men det gick ju inte.  För att fördriva tiden hittade jag på historier som jag tecknade både i mitt huvud och på papper. Bild var ju inte helt överraskande mitt favoritämne i grundskolan. 

Under hela min uppväxt längtade jag efter att börja resa och lära mig mer om själva måleriets grunder. Jag gav mig därför av hemifrån när jag var 16 år. Resan gick givetvis först till Paris, som jag hade läst så mycket om. Framförallt berättelser om de gamla mästarna. Jag ville så gärna måla i den miljön och känna historiens vingslag. Med andra ord: när jag steg av tåget på Gard Du Nord kändes hela världen ljus, mycket ljus.

Storstaden Paris var mycket att ta in för en ung skånepåg som kom från lilla orten Häljarp utanför Landskrona. Det kändes som att vandra omkring i ett enda myller av färger och former, kryddat med yviga gester och ett språk som jag inte förstod något av. Ung som jag var så träffade jag på andra ungdomar med det gemensamma intresset: lära sig mer om konstens underbara värld. Vi hade givetvis inte så mycket pengar, så vi började leva tillsammans lite som i ett kollektiv. Ibland delade vi en liten lägenhet under en tid eller sov på soffor hos varandra. Det blev många adresser under den här tiden. Det kan låta ostrukturerat och rörigt, men det var mycket givande. 

Parisresan gav mig mersmak och jag började resa runt i världen då jag alltid har varit nyfiken. Nyfiken på hur människor lever, deras kultur, historia, konst och mycket annat. Det blev många resor kors och tvärs under de här åren och passet användes flitigt. Ibland kändes det som om de påhittade landsgränserna suddades ut och livet var en enda stor möjlighet – och det är det ju också på sitt sätt. Jag återvände ofta till Storbritannien och speciellt till London efter långresor. Språket var lättare att förstå och med tiden kändes det nästan som hemma. Där fanns också många intressanta konstgallerier och museum att besöka och lära sig något av. 

Londons kulturliv var hektiskt och pulserande. Tempot var mycket snabbt och krävande, men jag var ung och nyfiken. På något sätt hängde jag bara med.  Under den här tiden hade jag turen att få träffa många intressanta människor. Alltifrån de som var etablerade i sin konstform eller som jag själv – ung och sökande. Jag hade också nöjet att uppleva punkens blomstrande period genom att befinna mig nära flera av de kända punkartisterna. Volymen skruvades upp rejält under konserterna och efterfesterna blev i regel ganska högljudda och stökiga. London blev lite av min bas under ett par år även om jag regelbundet pendlade mellan London och Paris. Som ung var man sorglös och jag tog olika jobb för att få ihop pengar till uppehälle, resor och framförallt till målarmaterial. Jag arbetade bland annat runt på pubar, restauranger, trädgårdsarbete och andra småjobb parallellt med att jag arbetade med måleriet.

I början av åttiotalet träffade jag en tjej från Belgien som också målade. Hon berättade att det  skulle starta en privat konstutbildning i Liège. Det var hennes far som höll i trådarna. Han själv var konstnär och ville dela med sig av sina kunskaper på ett enkelt och fritt sätt. Till sin hjälp hade han ett par mycket kunniga kollegor. Hon hjälpte mig så att jag fick en plats i skolan, det vill säga i huset som hon hade växt upp i. Lokalen låg i källaren och det var ganska trångt om plats, men hanterbart. Vi var allt som allt 15 deltagare som hade anmält oss till utbildningen. Det rådde en uppslupen stämning och den höll i sig under hela utbildningstiden. 

Det var en lärorik och utvecklande period där vi också fick göra studiebesök hos olika konstnärer i Belgien, Holland och Frankrike. Tyvärr lades utbildningen ner i samma veva som vi slutade. Hennes far blev allvarligt sjuk och orkade inte fortsätta som planerat. Det kändes sorligt att se hur han mer och mer tacklade av mot slutet av sista terminen. 

Efter tiden i Liège gick jag som lärling hos olika konstnärer som jag hade träffat under utbildningen. Jag trivdes ganska bra och fick mycket inspiration och goda råd. Det var ett fritt sätt att lära sig och utvecklas i sitt konstnärliga uttryck. Jag fick också inblick i olika konstnärers sätt att arbeta och deras dagliga liv med allt vad det innebar. Den första utställningen jag var med om var i Sverige. Det var en samlingsutställning på ett galleri i Lund 1980. Jag var då 22 år gammal. Det var i samband med att jag hade gått en kort kurs hos en holländsk konstnär. Det var spännande.

Resandet fortsatte till jag en dag träffade jag min första fru i Paris. Vi bestämde oss för att flytta ihop och vi fick två barn, en pojke och en flicka. Vi bodde i Reims där barnen föddes. Jag arbetade vidare med mitt måleri och började ställa ut mer regelbundet i mitt nya hemland Frankrike och även i Sverige. Lite kuriosa var att jag träffade Bengt Lindström ett par gånger i hans ateljé i Paris. Han var väldigt rolig och trevlig och gav mig goda råd.  

Efter ett par år i Frankrike så bar det iväg till Västindien. Min fru hade sökt en tjänst som studierektor på en skola i Guadeloupe. Vi landade på Les Raizet Airport en dag i slutet av augusti år 1989. Hettan som slog emot oss när vi gick ut ur planet var enorm – och vilket ljus och vilka färger! Det hela kändes overkligt, men nu var vi där. Ön som vi längtat efter och drömt om så länge. Två veckor senare slog orkanen Hugo till med hela sin kraft och vände upp och ner på ön. Det som tidigare hade varit så vackert och exotiskt blev plötsligt avskalat och taggigt. Vi bestämde oss för att stanna kvar på ön och göra det bästa av situationen. Det kan bara bli bättre, sa vi många gånger till varandra. Barnen saknade sina leksaker och containern från Europa blev rejält försenad av förklarliga skäl. Barnen löste detta med att göra egna leksaker av snäckor och pinnar – och så var det problemet ur världen! 

Ur en konstnärs perspektiv erbjuder Västindien en ljusare färgpalett för den som vill.  Det är givetvis upp till var och en hur mycket man vill ta in. I mitt fall tog måleriet genast en ny riktning och motiven som växte fram på duken fick en ljusare ton.  Jag arbetade heltid med mitt måleri och ställde ut vid flertal tillfällen på ön. Parallellt tog jag även emot beställningsarbeten bland annat porträtt och landskap.

Det var både lätt och svårt att leva i Västindien. Periodvis trivdes jag ganska bra på ön, men med tiden började jag få en alltmer ökad känsla av isolering. Visst var det varmt och exotiskt, men det kändes också så långt borta. Min fru och jag gick skilda vägar i mitten på nittiotalet. En av orsakerna var att jag ville flytta tillbaka till Frankrike, medan min fru ville stanna kvar. Vi hade även vuxit ifrån varandra.

Några år därefter, 1998, så dog min son endast 14 år gammal i en hjärnblödning (anerysm i hjärnan). Det slog undan benen på mig totalt och påverkade även mitt måleri som förändrades. Tiden efter hans bortgång präglades av sorg och ett stort mörker och målningarna som växte fram blev klart därefter. En del av de tyngsta målningarna ligger fortfarande ihoprullade hos vänner i mellersta Frankrike. 

Efter min sons bortgång blev det ett flackande liv under många år. På något sätt lyckades jag läsa till arkeolog och arbetade, varvat med måleri, på olika utgrävningar runt om i Europa fram till 2009. Samma år återvände jag till Sverige för att stanna upp en stund. 2010 träffade jag min nuvarande fru och flyttade upp till Tavelsjö i Västerbotten. Efter 2 år så beslöt vi oss för att flytta ned till Skåne för att komma närmare barn och barnbarn. Vi har sedan 2012 bott och verkat på den östra sidan av Skåne som bland annat erbjuder Konstrundan.

Det är ett bra tillfälle att öppna upp sin ateljé under en veckas tid och möta konstintresserade – med undantag för detta års speciella omständigheter. Under åren har jag även haft förmånen att få ställa ut i olika länder som Sverige, Danmark, Frankrike, Tyskland, Västindien samt USA. 

Konsten har alltid följt med mig genom livets olika skeenden. Det är en inre drift att vilja tecka eller måla, ett måste som jag inte kan förklara. Bilderna bara dyker upp i mitt inre dag som natt. Ofta har jag fått frågan: Vart kommer allt ifrån? Det bara blir så, brukar jag svara. Först går jag omkring och skissar i mitt huvud eller på papper. Det kan liknas vid att lägga ett pussel. Målandet börjar först när det känns ”moget”. Under målandets gång händer det ibland att detaljer tas bort eller läggs till. Det är en del av processen så att säga. 

Mitt måleri i olja eller akryl är färgstarkt och ofta mycket innehållsrikt. En målning kan innehålla flera berättelser i en berättelse – som bitar i ett pussel. Det är ett sätt att föra ett samtal helt enkelt, fast med färg och form. Lyckas jag beröra människor med mina målningar blir jag glad.

 SE BILDER! Martin Johan Härd