Skaffa dig en spegel och måla självporträtt så slipper du lägga ut pengar på
modell.
Jaha. Jag var ca 40 år och vad såg jag för sidor i min person? Var
jag självupptagen i mitt undrande? Vissa tankar ville jag skaka av mig om
hur jag såg ut. Det kändes inte omöjligt att beskriva mig själv. Skulle mina
proportioner få folk att se något i
porträttet, som jag målade? Skulle min
person? ge rumsverkan?
Var det kanske litet gammaldags att ha självporträtt
på väggen. Allt man skapar från sitt inre, som konstnär lär ju vara
självporträtt.
Vilket kultiverat yrke att skapa minnesbilder av människor
ofta i samtiden genom måleri.
Men visst känns det igen. Inte, som en
historisk händelse utan mer, som jaha hooooon.
Med viss uppmärksamhet mot
spegelbilden tänkte jag på att någon en gång sagt på en
konstskola att man
ser sig själv 50 0/0 snyggare ut än man är i verkligheten i en spegel.
Hade jag identifierat mig , som en figur på en hällristning hade jag ju sett litet
annorlunda ut..?
Skulle någon någonsin undra något vid åsynen av ett porträtt
av mig?
Jag kanske skulle uttrycka en ny syn på mig själv? Vara en
upptäckare av själva jaget?
Uppfattningen av motivet? Vad tänker han eller
hon då om mig?
Skulle jag på detta sätt nå någon ? Vem?
Vad hade jag i min dåvarande gåtfullhet, för liv, som väntade?
Jag var naturligt
mörkhårig och 25 kilo smalare. 166 cm lång. Jag tänkte på alla
praktfulla målare, som funnits, som målat så mycket vackra porträtt inom den högre
aristokratin.
Vad var detta? Var det ett småborgerligt fåordigt glädjeämne?
Det var så tyst….omkring mig utåt sett. Just dessa år höll många på med
installationer inom konsten.
Men , men jag lät mig inte tuktas till
det.
Det sades att jag hade känsla för berättande. Jaha.
Jag bestämde
mig för att skylla på konsten att jag såg ut, som jag gjorde och jag bemödade
mig att få fram något enkelt och likt, som var jag. Konsthistoriens
omdömesförmåga varierade i olika
tidsepoker och det karaktäristiska för de
ledande konstnärerna, som arbetade med porträtt var
ju att de lyckades med
bildlikhet?
Nu har åren gått. Nu tittar jag och tänker att det är ju bra
att jag vet hur jag en gång såg ut och jag förstår att folk, som vill ha
porträtt målade av mig tänker liknande.
Porträttet har ofta en betydelse där
det hänger.
Färgerna, ljuset och formen har ordnat sig efter konstnärens
förmåga. En helhetsverkan
av varma och kalla färger. Man har satt sin prägel
genom en tolkning.
Jag kunde ju vara min utbildning trogen även i vår
tidsepok.
Man får en känsla av visst lugn och undrande i
porträttet?
Överge inte porträttmåleriets målare i sökande efter mer
explosiva färgeffekter och impulser
fick jag höra. På så sätt kunde jag måla
varierande ifrån min inre personlighet.
Man måste ha ett visst sinne för det
och kunna se tex. folks drömmande blickar?
Jag tycker om att måla porträtt.
Jag vill gärna beskriva känslor i ansiktet på folk.
Något typiskt för
personen.
Bland alla solar, månar, planeter och stjärnor runtomkring oss
människor. I strukturer och dagrar.
Det är inte fåfängt utan nödvändigt.
Eller hur?
Jag målar folk från både ljusa och mörka sidan . Sol eller
skugga.
I en tillbakadragen egen tillvaro kanske men jag finns i alla fall.
Jag har alltid tyckt att för mycket korrekthet inom konst känns litet
fjärran.
Ja visst var det så att en spegelbild kunde vara en spegelbild
av någons livssyn .
Tänk att jag då trodde att livet skulle bli så mycket
mer egendomligt än det blev?
Efterbilda naturen eller människan är för mig
på vissa sätt detsamma. Jag är ju
bara jag. I spegel eller ej. Skaffa dig en
spegel..
