Konsten har gett mig ett eget inre rum, ett rum för dialog och möten. Vårt behov av konst ser jag som något tidlöst och existentiellt betingat. När jag skrev min magisterexamen i konstvetenskap år 2007 på Stockholms universitet, ” Yrjö Hirns estetiska teorier”, så ville jag skriva om det som jag tycker är viktigast för mig i konsten. Jag insåg att det skulle bli svårt att skriva en akademisk uppsats om detta stora ämne, men jag ville spegla detta behov. Att konsten fyller en viktig funktion.
För mig handlar min konst om dialogen med mig själv och med andra. Jag upplever att när jag målar mina bilder så uppstår ett möte med mig själv. En ännu större glädje blir det när någon annan stannar till vid en målning och reagerar på något i min bild. Det kan vara något som betraktaren känner igen sig i, medvetet eller omedvetet. Att dela något mänskligt. Denna ordlösa väg att nå våra minnen och känslor. I denna spegling av mig själv och förhoppningsvis även för de som betraktar, finns en igenkänning och meningsfullhet. Konsten själv blir till en relation.
Tidsmöten
Jag har ställt ut på Grand Palais i Paris, flera år i rad. När besökare stannar vid min målning brukar de ofta ställa många frågor och samtala med varandra. Ofta frågar de som tittar på mina bilder vad de handlar om. I mina senare målningar har jag små figurer som bildar mönster i valda detaljer av bilden. Dessa figurer symboliserar delar av mitt liv, det som har varit, nuet och det som kommer. Även om ett ännu olevt liv. Allt i ett. Konstverken blir som dokument, en ström av ögonblick. Det finns ett djup i denna allvarsamma lek. En förtröstan att det går att finna delar/minnen att läka sig i, samtidigt en bejakelse av livet. För mig blir det tydligt att från vilket land eller kultur som du än kommer ifrån, så är bilderna tidlösa och universella i sig. På det sätt som jag själv upplever när jag går och tittar på andras konstverk.
Det jag vill med min konst är att få andra att associera till sina inre rum och i det föredrar jag att vara mer subtil än tydlig. Mina bilder kommer mycket intuitivt, oftast börjar jag på ett helt vitt papper utan att skissa innan. Det omedvetna styr mer mina målningar/teckningar än det medvetna och det är en process som jag vill utgå ifrån. Jag försöker att släppa hjärnan och mer lita till min intuition. I detta arbete känner jag en frihetskänsla, som en tredje lunga.
Jag arbetar mest inifrån och ut. Men även materialet kan styra som då jag blev inbjuden till att delta på Grand Palais. Då fick jag tänka nytt från mina oljemålningar till att arbeta på papper. På detta sätt utvecklades mina tuschteckningar från materialet. Nu har jag utvecklat den idén från papper till att återgå med denna nya bildvärld till duk.
Flow
När jag för några år sedan gick på Moderna museet så blev jag helt uppslukad av en utställning. Jag upplevde det som att jag gått där en kort stund, medan jag i själva verket hade varit där i nästan fyra timmar. Tiden hade stått stilla. Ett flow hade uppstått, jag hade försvunnit bokstavligt talat i tid och rum. Känslan var att jag frigjorde mig från mig själv och upplevde ett speciellt lugn. Jag fastnade i konstverk som berörde mig på ett sätt så att jag kunde släppa kontrollen och överlåta mig till ett nytt inre rum.
Konst som lät mig som betraktare vara med i skapandet och även det omvända att jag till viss del skapades av denna konst. I dessa stunder känner jag en läkande effekt. I nuet, i tidens orörlighet, en egen stund. En befrielse genom relationen med konstverken.
Samma flow kan jag uppleva när jag målar mina bilder, jag tappar greppet om tid och rum och jag blir lugn. Sen kommer idéerna som i ett flöde. Jag känner mig tacksam för konsten, dess läkande effekter där jag kan frånkopplas vardagen. Där nuet kan förstärkas och jag kan vila i mig själv. Om jag skulle sätta mina ord på vad konsten betyder för mig, så blir det så här:
Tanken är min lykta
dess sken
min luft till liv
I denna luft lever jag som konstnär.
