Anders Zorns högst betalda målning Sommarnöje, Sveriges dyraste tavla genom tiderna, såldes 2010 för 26 miljoner inklusive provision. Akvarellen förbryllade mig länge. Motivet hängde på en sjukhusavdelning där jag ofta jobbade extra, så jag hade god tid att betrakta motivet.
Vädret är alldagligt, vattnet blygrått, samma ton över hela bilden. Figurer på avstånd. Dramatik i kompositionen saknas. Som sommarskildring är motivet nästan anti-idylliskt.
Skulle man hitta något nöje i bilden finge man anstränga sin fantasi. Varför hade Zorn lagt ned sån möda på detta gråa vardagsmotiv? Vad skulle detta sommarnöje bestå av?
Scenen är en vardaglig situation vid en skärgårdsbrygga. En elegant dam i flera lager vita kjolar väntar att få äntra en eka. En roddare nedanför den höga bryggan i en eka, styr säkert med årorna. Bilden är vatten bort till horizonten i grå nyanser. En brygga och nästan bara vatten. Helheten är nästan trist.
Vi vet att modellen till damen i motivet är Emma Zorn, konstnärens fru, och roddaren mästerlotsen Carl Gustav Dahlström. Tavlan är målad 1886.
Målningen i första tolkning ger intryck av alldaglighet som syftet med verket vore att skönheten i naturen alltid vore närvarande, oavsett situation eller tidpunkt.
Det tog mig lång tid att upptäcka den dolda meningen i bilden.
Utan att ha en aning om dess höga värde, var jag i många år förbryllad över spänningen mellan verkets titel och motivets alldaglighet. Två figurer utan tydlig personlighet på avstånd – finns det dramatik är den lågmäld. Repetetiva enahanda vågor invaderar hela bilden. Jag fick inte ihop det. Denne vattnets virituos gör en akvarell i enbart grått utan tydlig själ? Det finns inget tydligt sommarnöje att tala om i denna vardagsskildring, så varför kallade han sin tavla Sommarnöje? Kan han ha varit slarvig med titeln och gett den något som var passande eller gångbart. Han kanske var missnöjd och skickade iväg den utan att tänka, tänkte jag då.
”Sommarnöje” har ofta tolkats ganska bokstavligt av konsthistoriker: som ett överklassens sommarliv i skärgården, ett koncentrat av la belle époque i nordisk tappning.
Detta är en ångbåtsbrygga. Bryggans höjd är verkets egentliga dramatiska clue. Hur går man i en båt?
En manlig roddare av allmogen och en överklassdam står bägge inför en liten erotisk gemensam händelse. Eftersom bryggan är ovanligt hög är damen, för att komma i båten, tvungen att avslöja det mesta av sin ben och kanske lite till. En dam med vida kjolar visste detta som en självklarhet. Och det visste artonhundratalet. Om nöjet här är enbart på roddarens sida, eller på bådas kan man dock inte sluta sig till.
Sommarnöje har länge lästs på distans. Vi har nu klivit ner i båten och får se hur det är att med flera krusiga kjolar glida från en hög ångbåtsbrygga ner i en liten guppande eka. Man behöver hjälp med både fotfäste och handräckning – och närhet – för att inte tappa balansen.
Ingen av Sveriges konstkritiker eller 1800-talshistoriker med sedvanor som intresse genom tiderna verkar har upptäckt denna helt uppenbara enaktare, igen voyeuren Zorn, denna gång skickligt, med ett leende, förslagen dold.
Men hans samtid visste.
