Verksam inom den sakrala sfären, omtalad och uppskattad under de första åren av förra seklet. Sedan lång tystnad – för att därefter återupptäckas. Så kan skulptrisen Sigrid Blomberg (1863–1941) beskrivas i korthet. Men det finns mer att berätta, inte minst om hur det var att vid denna tid verka som kvinnlig konstnär.
Sigrid Blomberg utbildade sig på Tekniska skolan, Konstakademien och under flera år i Tyskland. I sina verk gestaltade hon tillstånd och känslor i symbolisk form, i linje med några ledmotiv kring sekelskiftet 1900: döden, sorgen och förlusten. Hon stod bakom skulpturgruppen vid familjen Röhss mausoleum i Göteborg, sarkofagen i Viktor Rydbergs grav och hennes mest kända verk, Bebådelsen, en bedjande Jungfru Maria, var den första skulptur utförd av en kvinna som inköptes av Nationalmuseum, år 1900.
I Stockholm hade hon länge ateljé och hem med plats för såväl utrymmeskrävande arbete och undervisning som omtalade fester. På lantstället Sista Styvern, där hon bodde tillsammans med sin livskamrat, författaren och historikern Sigrid Leijonhufvud, möttes många av tidens intellektuella kvinnor, aktiva inom rösträttsrörelsen.
Sigrid Blombergs personliga papper brändes efter hennes död, enligt hennes önskan. Men allt försvann inte. Med hjälp av de spår som finns kvar lägger konsthistorikern Berit Linden hennes livspussel och lyfter fram verken på nytt.
Berit Linden:
Med leran i min hand. Om skulptrisen Sigrid Blomberg
Appell Förlag
Utkom 2025
