Anton Bruckner (1824–1896) var en österrikisk kompositör, organist och lärare som är mest känd för sina 
symfonier och sakrala verk. Hans musik representerar kulmen på den austro-tyska romantiken, med en rik harmonik, polyfon karaktär och imponerande längd. Bruckners verk kännetecknas av dissonanser, oväntade modulationer och vandrande harmonier, vilket placerade honom i centrum för den samtida musikaliska radikalismen. Trots en sen start på sin kompositionskarriär – han skrev sina stora verk efter 39 års ålder – lämnade han ett bestående arv som fortsätter att firas, särskilt under hans 200-årsjubileum 2024.
symfonier och sakrala verk. Hans musik representerar kulmen på den austro-tyska romantiken, med en rik harmonik, polyfon karaktär och imponerande längd. Bruckners verk kännetecknas av dissonanser, oväntade modulationer och vandrande harmonier, vilket placerade honom i centrum för den samtida musikaliska radikalismen. Trots en sen start på sin kompositionskarriär – han skrev sina stora verk efter 39 års ålder – lämnade han ett bestående arv som fortsätter att firas, särskilt under hans 200-årsjubileum 2024. Joseph Anton Bruckner föddes den 4 september 1824 i Ansfelden, Österrike, i en familj av bönder och hantverkare med rötter tillbaka till 1500-talet. Hans far, Anton Bruckner Sr., var skollärare och gav honom hans första musikutbildning. Bruckner lärde sig spela orgel som barn och övade intensivt. Vid sex års ålder började han skolan och visade sig vara en flitig elev. Runt 1835 komponerade han sitt första verk, ”Pange lingua” (WAB 31), som han senare reviderade.
Efter faderns död 1837 blev Bruckner korgosse vid det augustinska klostret i Sankt Florian, där han fick lektioner i violin och orgel. Klostrets stora orgel inspirerade honom djupt. Mellan 1840 och 1841 utbildade han sig vidare vid en lärarutbildningsskola i Linz, där han studerade harmoni och körsång under August Dürrnberger, som senare hjälpte honom att bli katedralorganist.
Bruckners tidiga karriär präglades av undervisningspositioner under svåra förhållanden. Från 17 till 19 års ålder undervisade han i Windhaag, där han utsattes för förödmjukelser men förblev ödmjuk. Prelat Michael Arneth uppmärksammade hans situation och flyttade honom till Kronstorf mellan 1843 och 1845, där han komponerade verk som visade förbättrad konstnärlig förmåga, inklusive ”Asperges me” (WAB 4). Från 1845 till 1855 arbetade han som lärare och organist i Sankt Florian, där han avlade examen för att undervisa vid högre lärosäten och utsågs till organist 1848. Hans repertoar inkluderade musik av Michael Haydn och andra. År 1855 började han studera hos Simon Sechter, med fokus på musikteori och kontrapunkt, vilket djupt påverkade honom och hans senare undervisning.
Från 1861 var han till stor del självlärd som kompositör och studerade hos Otto Kitzler, som introducerade honom för Richard Wagners musik, vilken Bruckner studerade intensivt från 1863. Hans tidiga orkesterverk, som ”Studisymfoni i f-moll”, betraktades som skolövningar. Han debuterade som dirigent i maj 1861 med sin ”Ave Maria”.
Mellan 1861 och 1868 växlade han mellan Wien och Sankt Florian. År 1868 tog han motvilligt över Sechters post vid Wiens konservatorium och undervisade i musikteori. År 1875 accepterade han en post vid Wiens universitet, men han var olycklig i Wien på grund av musikaliska rivaliteter, särskilt med kritikern Eduard Hanslick. Han pensionerades 1892 vid 68 års ålder och dog i Wien den 11 oktober 1896. Han begravdes i kryptan under Sankt Florians klosterkyrka, under sin favoritorgel.
Bruckner komponerade elva symfonier, från ”Studisymfoni i f-moll” (1863) till den ofullbordade ”Symfoni nr 9 i d-moll” (1887–1896). Ingen av dem hade ursprungligen undertitlar utom ”Symfoni nr 4 (Romantisk)”. Hans symfonier är monumentala och betraktas som höjdpunkten av den romantiska symfoniska traditionen. Hans sakrala körverk inkluderar en Te Deum, fem psalmer (inklusive ”Psalm 150” från 1890-talet), en festkantat, en Magnificat, cirka fyrtio motetter (inklusive åtta versioner av ”Tantum ergo” och tre vardera av ”Christus factus est” och ”Ave Maria”), samt minst sju mässor. Tidiga mässor som ”Windhaager Messe” (1842–1844) var för lokala kyrkor, medan senare som ”Mässa nr 1 i d-moll” (1860-talet, reviderad senare) var för konsertframträdanden.
Sekulära vokalverk inkluderar musik för manskörer, cirka 30 stycken, och 20 Lieder, med ”Abendzauber” (1878) för manskör, solist, jodlare och horn som särskilt noterbart. Andra verk inkluderar tre korta orkesterstycken, en ”Mars i d-moll”, en ”Ouverture i g-moll” (1862–1863), en ”Stråkkvartett i c-moll”, en ”Rondo i c-moll” och en ”Stråkkvintett i F-dur” (1879).
Bruckners stil är präglad av en blandning av kontrapunktisk komplexitet och romantisk uttrycksfullhet, influerad av Wagner men rotad i hans djupa katolska tro. Hans symfonier är långa och strukturerade, ofta med religiösa undertoner, och han reviderade sina verk flera gånger. Han betraktades som en senblommande geni som aldrig kompromissade med sin vision.
Hans verk har påverkat senare kompositörer och fortsätter att framföras världen över. Under 200-årsjubileet 2024 har nya undersökningar belyst hans liv och musik, och han ses som en av 1800-talets stora tyska kompositörer. Bruckners hängivenhet till musiken och hans ödmjuka personlighet gör honom till en tidlös figur i musikhistorien.
