Tårtkalaset är ett uttryck mot rasism

Makode Linde tårta kulturminister Lena Adelsohn LiljerothMitt namn är Makode Linde. På eftermiddagen i söndags befann jag mig plötsligt i en märklig situation. På Moderna museet i Stockholm ligger jag som en mänsklig tårta och blir uppskuren av kulturministern. Min kropp är gömd i ett podium ur vilket mitt huvud sticker upp så att det ger sken av att tillhöra den gigantiska marsipan-negressen som utgör tårtans kropp. Då ministern sätter kniven i verkets underliv spärrar jag upp ögonen och börjar till allas förvåning gallskrika och be om nåd. Efter att ha samlat sig lägger kulturministern vant upp en bit av mitt underliv på assietten och andas ut. Hennes blick utstrålar medkänsla när hon klappar mig på huvudet och erbjuder mig en bit av tårtan med sin gaffel. Jag accepterar smakprovet och publiken jublar. Så vitt jag kan se är jag den enda icke-vita i lokalen.

Jag föddes i Stockholm 1981. Mamma är svenska, pappa västafrikansk invandrare. Ett av mina tidigaste minnen är när mamma och jag, fem år gammal, jagar i väg ett gäng skinnskallar efter att de fällt rasistiska kommentarer om mig i Gamla stan. Att vi lever i ett rasistiskt samhälle och att jag blir behandlad annorlunda på grund av min hudfärg är saker jag kom till insikt om tidigt i mitt liv. Det är just dessa frågor som blivit kärnan i mitt konstnärskap.

Många av mina viktigaste verk ingår i serien Afromantics. Där använder jag mig av masskulturella symboler och stöper om dem i ett historiskt manipulerat narrativ. Grekiska byster och mumintroll – eller som senast, Venus – ges ett nytt, svart liv och stöps in i en raspolitisk slapstickvärld. Ansiktsmålningen som jag genomgående använder härstammar från de amerikanska minstrelshowerna, där vita målade sig för att förlöjliga svarta. När nidbilden möter romantiserandet av det exotiska och idéer om paradiset kolliderar med verklighetens historia av apartheid och förtryck, uppstår nya bilder och sammanhang som påtvingar betraktaren en rasistisk blick. Mötet blir bisarrt och framkallar ofta nervösa skratt som fastnar i halsen – och i bästa fall en gnagande eftersmak av självrannsakan.

När KRO bjöd in mig att designa en tårta gjorde jag den självklart till en Afromantic. Att kulturministern skulle vara först på plats med tårtkniven, viska ”ditt liv kommer bli bättre så här” och hugga in på min tårtkropp, för att sedan föra tårtbiten mot mitt ”blackface”-målade ansikte och mata mig med det hon skurit loss från underlivspartiet på Afromantics-tårtan (min vagina), det hade jag inte kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier.

Inte heller hade jag kunnat före­ställa mig den typ av reaktioner mitt tårtperformance skulle komma att väcka. ­Sedan jag kom hem från tårtkalaset i söndags kväll har alla, i från Al-Jazeera och New York Times till Eva-Lena i Nynäshamn, hört av sig. Ledsna, arga, hotfulla, men mestadels överlyckliga reaktioner strömmar in i en takt som är svår att hänga med i.

En känsla av avsmak sprider sig dock i kroppen när jag blir jämförd med Breivik och mitt verk kallas rasistiskt. Struntprat! Det är det inte. Jag är inte rasist, kulturministern är inte det och kulturtanterna som applåderar på bilden är det inte. Men världen vi lever i är det. Det är först när den dolda rasismen blir synliggjord som den kan krossas. Det är detta som mitt konstnärskap vill belysa. Utifrån ­ dessa premisser är jag är inte rädd för att påstå att jag lyckats rätt bra med min tårta.

Makode Linde