HUR VI MINNS OCH GLÖMMER FÖRINTELSEN

Det var framför allt de överlevande från Förintelsen som själva såg till att minnet av de döda har hållits vid liv i Sverige. Intresset för gravarna och minnesplatserna har dock ökat och att minnas har blivit en nationell angelägenhet, visar ny forskning.

Flera svårt sjuka förintelseöverlevande som kom till Sverige vid andra världskrigets slut dog kort efter ankomsten. De begravdes på olika platser i Sverige och deras gravar har under flera år varit mer eller mindre bortglömda. Hur vi i Sverige minns och högtidlighåller minnet över de som mördades under Förintelsen och de överlevandes roll i detta minnesarbete undersöker Malin Thor Tureby, professor i historia, på olika sätt i sin forskning. I en nyligen publicerad undersökning har hon har tittat på hur katolska och judiska förintelseöverlevande begravda på gravplatser i Kalmar, Norrköping och Stockholm har glömts och ihågkommits över tid.

– Övergripande visar min forskning att de överlevande själva har varit väldigt måna att ta hand om gravarna och minnena av de som mördades av nazisterna. Man tänker kanske att det ska vara staten men det är judiska eller katolska minoriteten som har varit väldigt drivande och aktiva i att se till att minnena och platserna finns kvar, säger Malin Thor Tureby.

Det var även på de judiska begravningsplatserna som de första Förintelsemonumenten restes i Sverige. På den judiska begravningsplatsen i Kalmar restes redan hösten 1945 en minnessten. Bakom de flesta tidiga monumentprojekten fanns ofta en vilja och en önskan att få en plats för att sörja och minnas de släktingar som mördades under Förintelsen, inte att skapa en plats som skulle informera samhället om Förintelsen.

Vår kunskap om de överlevande som dog kort efter ankomsten och som är begravda på olika platser runt om i Sverige är ibland mycket knapphändig. Inte ens församlingarna vet särskilt mycket om dem som begravdes i slutet av kriget men gravplatserna har över tid blivit viktiga platser att hålla minnesstunder vid. I Kalmar finns det till exempel inte längre någon judisk församling men många Kalmarbor går till de överlevandes gravar vid minnesdagar som den 9 november eller 27 januari.

– Innebörden av en plats förändras över tid och får olika mening för olika personer. När de överlevande kom 1945 var den allmänna uppfattningen att Förintelsen var något som hade drabbat just dem och den judiska befolkningen i Europa. I dag har vi synen att Förintelsen är något som angår oss alla. Förintelsen har blivit en del av den svenska historien och kulturarvet. Det kanske förklarar varför intresset för dessa gravar ånyo har väckts, säger Malin Thor Tureby.

Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz-Birkenau och datumet har sedan 2001 varit en nationell minnesdag i Sverige. FN deklarerade dagen som internationell minnesdag 2005. I Israel har det funnits en åminnelsedag mycket längre, Yom Hashoa, som vanligen infaller i april eller maj för att uppmärksamma den 19 april 1943 när upproret i Warszawas getto började. Inom judiska kretsar i Sverige högtidlighölls under åren efter Förintelsen, och än i dag, denna dag. Sedan 2015 är även den 2 augusti en officiell minnesdag i EU då minnet av nazisternas folkmord på romer högtidlighålls.

– De olika minnesdagarna i sig och hur, var och när de instiftades säger något om vilka och vad som ska minnas. Man kan se hur minneskulturen har förändrats över tid. Att minnas har alltså blivit hela Sveriges och en internationell angelägenhet långt efter Förintelsen. De överlevande har under de gångna snart 80 åren har varit drivande i att föra kunskapen om Förintelsen framåt och att hedra minnet av de mördade, säger Malin Thor Tureby.

(2024-01-27)