Lars Wivallius, ursprungligen Lars Svensson, född 1605 i Vivalla i Längbro socken utanför Örebro och död den 6 april 1669 i Stockholm, var en av 1600-talets mest färgstarka svenska personligheter. Han verkade som auditör, poet, äventyrare och tecknare, och hans liv präglades av resor, bedrägerier, fängelsevistelser och en rik litterär produktion. Wivallius betraktas ofta som en av de första verkligt betydande svenska lyrikerna, med dikter som uttrycker en djup känsla för naturen och friheten – något som var nytt i svensk poesi vid den tiden.
Hans äventyr har inspirerat filmer, litteratur och till och med geocaching-spel, där han beskrivs som ”den svenska litteraturens första riktiga poet”. Lars Wivallius föddes som Lars Svensson i Vivalla by, belägen i Längbro socken nära Örebro. Hans far var fogden Sven Larsson, och modern hette Elisabeth Nilsdotter. Familjen ägde godset Vivalla under början av 1600-talet, och Lars antog senare efternamnet Wivallius, liksom hans bror Johan Wivallius, som blev hovpredikant. Han fick sin grundläggande utbildning vid Örebro skola, där rektorn Jacobus Boose Rudbeckius – bror till biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås och prästen och poeten Petrus Rudbeckius – undervisade honom. Våren 1623 skrevs Wivallius in som student vid Uppsala universitet, där han fick stöd som en behövande och begåvad elev i kommuniteten.
Hans studier varade dock endast i två år, innan äventyrslustan tog överhanden. Han drevs av en önskan att utforska Europa och lära sig moderna främmande språk, vilket ledde till att han lämnade universitetet och påbörjade en vagabondliknande resa. Wivallius resor sträckte sig över stora delar av Europa, där han levde som en äventyrare och ofta utgav sig för att vara en svensk adelsman. Han använde alias som friherre Erik Gyllenstierna för att vinna förtroende och fördelar. Dessa resor var fyllda av dramatik; mellan 1628 och 1629 satt han fängslad i Nürnberg för stöld.
Hans äventyr har senare skildrats som en blandning av mod och bedrägeri, och de har inspirerat verk som filmen Äventyraren från 1950, löst baserad på hans liv. Under sina resor utvecklade Wivallius en bred kunskap om språk och kultur, vilket senare återspeglades i hans poesi. Han beskrevs som en person med en stark känsla för naturens skönhet, något som var banbrytande i svensk litteratur. Wivallius liv tog en mörk vändning när han 1629, under en resa genom Danmark, återigen använde namnet Erik Gyllenstierna för att gifta sig med den adliga Gertrud Ulfsdotter Grip från Skåne, dotter till Ulf Grip av Björkeberga. Bedrägeriet uppdagades snart, vilket ledde till en långdragen rättsprocess. Processen avbröts flera gånger på grund av Wivallius flyktförsök, men 1630 ogiltigförklarades äktenskapet. Han dömdes till fängelse och skickades 1634 till Kajaneborg i Finland, en fästning i det avlägsna norr. Dessa rättstvister var inte isolerade händelser; Wivallius var känd för sin tendens att hamna i konflikter med lagen, ofta på grund av falska identiteter och ekonomiska oegentligheter.
Wivallius satt fängslad i Kajaneborg fram till 1641, trots upprepade böner om frigivning. Under denna tid fördjupade han sig i juridik, kunskap som senare kom till nytta i hans karriär. Fängelsetiden var hård; i en avskedsdikt beklagade han sitt öde: ”Gud, trösta min själ nu när jag är kedjad och skickad till de nordligaste bergen.” Hans dikter från denna period uttrycker en längtan efter frihet och natur, som i ”Ack, Liberias, tu ädle ting” (”Ah, Liberty, Thou Noble Thing”). Tidigare fängelsevistelser, som i Nürnberg, Danmark och Stockholm, bidrog också till hans litterära produktion. Dessa erfarenheter formade honom till en poet som hyllade friheten och naturens skönhet. tWivallius poetiska verksamhet koncentrerades främst till hans ungdom och fängelsetid. Hans första kända dikt skrevs 1625 och handlade om en avliden student.
Hans verk kännetecknas av varm poetisk känsla, levande naturbeskrivningar och formell skicklighet för epoken. Bland hans mest kända dikter finns ”Ack, Liberias, tu ädle ting”, ”Varer nu glad, mine fiender all” och den betydande ”Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr”, som etablerade honom som en ledande poet. Han översatte möjligen Martin Opitz’ ”Väll den, som vidt af höga klippor” och 1625 en psalm, ”Till dig ur hjärtegrunden”, som fanns med i den svenska psalmboken fram till 1986. Wivallius latinpoesi håller hög standard, och han hyllas som den första svenska lyrikern av betydelse.
Hans verk har diskuterats i litteraturvetenskapliga studier, bland annat i samband med biografins roll i litteraturen. Utöver poesin var Wivallius en skicklig tecknare. Han skapade verk som ett porträtt av Kristian IV, skickat med en böneskrift under en flykt, och ”Relligio Christiana” som finns bevarat vid Uppsala universitetsbibliotek – en typisk barockkomposition. Ett porträtt av hans tidigare rektor Jacobus Boose Rudbeckius finns vid Västerås högre allmänna läroverk och noteras för sin tekniska skicklighet. Tyvärr har få av hans teckningar överlevt, men de vittnar om hans mångsidighet.
Karriär som auditör. Efter frigivningen 1641 studerade Wivallius juridik och använde erfarenheter från sina egna rättsprocesser. Med stöd från familjen De la Gardie blev han 1645 auditör vid Livgardet, en position han innehade till 1651. Samma år återköpte han familjegodset Vivalla, där han tidvis bodde med sin hustru och svärfar.
År 1657 bosatte sig Wivallius mer permanent i Örebro, men fortsatte att pendla mellan Örebro och Stockholm. Hans senare år dominerades av rättstvister, som ofta orsakade lidande för lokala bönder. Han dog efter en lång sjukdom den 6 april 1669 i Stockholm och begravdes den 29 augusti samma år vid Katarina kyrkogård, som var Livgardets begravningsplats. Han efterlämnade fyra minderåriga barn.
Lars Wivallius minns som en betydande svensk poet och klassiker, särskilt för sin fängelsepoesi som uttrycker längtan efter frihet. Hans verk, som ”Klage-Wijsa”, förblir centrala i svensk litteraturhistoria. Han har inspirerat moderna tolkningar, inklusive diskussioner om Afrikabilden i svensk litteratur och evenemang som Gustav Adolfs-dagen, där hans lyrik jämförs med andra 1600-talspoeter som Samuel Columbus. Wivallius äventyr har också skildrats i självbiografiska romaner och litterära analyser, där hans livs komiska potential utnyttjas. Hans bidrag till svensk kultur hyllas än idag, från poesi till äventyrsberättelser.
