De äldsta kända ögonskydden mot sol kommer från Arktis. Redan för flera tusen år sedan tillverkade inuiter och närbesläktade folk i Alaska, Kanada, Grönland och norra Asien snöglasögon (iggaak/ilgaak) av trä, ben, valrosselfenben eller renhorn.
De såg inte ut som dagens glasögon. I stället för tonade linser fanns en eller två smala, horisontella springor att titta genom. Springorna släppte in precis så mycket ljus att man kunde jaga och navigera, men minskade den intensiva reflexionen från snö och is. Utan skydd riskerade jägarna snöblindhet, en smärtsam inflammation i hornhinnan orsakad av ultraviolett ljus. I värsta fall kunde den göra det omöjligt att skaffa mat.
Formen var individuellt utskuren efter ansiktet och hölls på plats med en rem av senor eller läder. Insidan kunde svärtas med sot för att dämpa resterande ljus. Tekniken var så effektiv att liknande skydd fortfarande används av jägare i Arktis.
Thule-folkets snöglasögon, skurna ur valrosselfenben för omkring tusen år sedan, är ett av de tidigaste bevarade exemplen på ögonskydd mot solens reflexer.
Domare bakom mörk kvarts – och en kejsare med smaragd
Parallellt utvecklades andra lösningar i helt andra klimat. Under Songdynastin i Kina, från 900-talet och framåt, tillverkades mörka ”glasögon” av rökig eller brun kvarts. På 1100-talet bar kinesiska domare sådana linser – inte i första hand mot solen, utan för att dölja sina ansiktsuttryck under rättegångar. Vittnen skulle inte kunna läsa av om domen lutade åt det ena eller andra hållet.
I det antika Rom nämner Plinius den äldre att kejsar Nero (37–68 e.Kr.) ska ha betraktat gladiatorspelen genom en slipad grön sten, en smaragdus. Om det var ett solskydd, ett synhjälpmedel eller bara ett statusföremål är omdiskuterat. Säkerheten är låg, men berättelsen har följt solglasögonens historia i två tusen år.
När glas blev färgade
Riktiga glasögon – alltså slipade linser i en båge – dök upp i norra Italien mot slutet av 1200-talet. Tonade glas för solskydd kom senare. I Venedig, med sin världsledande glashantverkstradition på Murano, tillverkades under 1600- och 1700-talet gröntonade linser. De användes bland annat av gondoljärer och adelsdamer som färdades på kanalerna, där ljuset studsade mot vatten och marmor. Stilen kallas ibland Goldoni-glasögon efter dramatikern Carlo Goldoni.
Runt 1750 började den engelske optikern James Ayscough rekommendera gröna och blå linser. Han menade att vanligt ofärgat glas gav ett skadligt bländande ljus. Hans glasögon var främst tänkta att minska ögonansträngning, inte att vara solglasögon i modern mening – men de pekar mot den idé vi känner i dag.
Ordet sunglasses i betydelsen glasögon mot solljus dyker upp i skrift först under 1800-talet. Dessförinnan fanns tonade glas, men de var dyra, sällsynta och ofta kopplade till medicinska behov. Personer med syfilis, som kunde bli extremt ljuskänsliga, bar till exempel bärnstensfärgade glas.
Från laboratorium till strandpromenad
Det stora steget mot dagens solglasögon kom i början av 1900-talet. År 1913 utvecklade den brittiske fysikern William Crookes glas som kunde blockera ultraviolett ljus – ett avgörande hälsoskydd, inte bara ett sätt att dämpa ljusstyrkan.
Samtidigt gjorde filmindustrin solglasögon till något mer än ett verktyg. Stumfilmsstjärnor som Greta Garbo bar mörka glas för att skydda ögonen mot de starka studiobelysningarna. Bilderna av stjärnor bakom mörka linser spreds över världen och gav accessoarerna en aura av mystik och glamour.
Det kommersiella genombrottet kom 1929. Amerikanen Sam Foster sålde billiga solglasögon av celluloid på strandpromenaden i Atlantic City under varumärket Foster Grant. För första gången kunde vanligt folk köpa ett par utan att det var en lyxvara.
Piloter, krig och en ikon föds
När flygplanen nådde allt högre höjder blev bländning och UV-strålning ett arbetsmiljöproblem. I slutet av 1920-talet samarbetade den amerikanske flygpiloten John Macready med optikföretaget Bausch & Lomb. Resultatet blev prototypen ”Anti-Glare” 1936: stora, droppformade gröna linser som minskade bländningen utan att förvränga färgerna.
Året därpå lanserades varumärket Ray-Ban – bokstavligen ”strålspärr” – och den metallbågade Aviator-modellen såldes till allmänheten. Under andra världskriget bars de av piloter, och när general Douglas MacArthur fotograferades i ett par på en strand i Filippinerna 1944 blev formen en symbol för både militär kyla och civil coolhet.
Ungefär samtidigt patenterade Edwin H. Land polariserande filter. Polaroid Corporation, grundat 1937, började tillverka solglasögon som släckte ut reflexer från vatten, is och våta vägar. Polariserade glas är fortfarande ett av de viktigaste tekniska stegen i solglasögonens utveckling.
Tidiga aviatormodeller med gröna linser och tunna metallbågar – formen som skapades för piloter och sedan erövrade civila modevärlden.
När solglasögonen blev mode
1950-talet gjorde solglasögonen till en identitetsmarkör. Ray-Ban lanserade Wayfarer 1952, en kantig plastbåge som bars av James Dean och senare av otaliga skådespelare och musiker. Marilyn Monroe populariserade cat-eye-formen, John F. Kennedy syntes ständigt i solglasögon, och Jackie Kennedy Onassis och Audrey Hepburn gjorde de stora, mörka glasen till en del av 1960-talets elegans.
I filmen Breakfast at Tiffany’s (1961) blev Holly Golightlys mörka glasögon lika ikoniska som det lilla svarta. Solglasögonen dolde inte bara ögonen – de skapade en persona.
Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany’s – ett av de bilder som cementerade solglasögonen som filmisk och modehistorisk ikon.
Under efterkrigstiden gjorde plast och massproduktion att färger, former och priser exploderade. Solglasögonen gick från skyddsutrustning till något man valde efter kläder, humör och image. På 1960-talet blev de stora, runda och ibland nästan teaterlika. Senare årtionden har pendlat mellan minimalism, sportiga wrap-around-modeller, spegelglas och återbruk av klassiker som Aviator och Wayfarer.
Ray-Ban Wayfarer, lanserad 1952, är en av de mest kopierade och igenkända solglasögonformerna i världen.
Mer än ett modeplagg
I dag är solglasögon både medicinsk skyddsutrustning och statussymbol. Ett bra par ska blockera UVA och UVB, och polariserade glas minskar bländning från vatten, snö och asfalt. För bilkörning i Sverige och EU får glasen inte vara mörkare än kategori 3 (de släpper igenom 8–18 procent av ljuset). Fotokromatiska glas som mörknar i solljus och polariserade sportglasögon är direkta arvtagare till Crookes, Land och Bausch & Lomb.
Samtidigt har cirkeln sluts på ett visst sätt. Precis som inuiternas springor och de kinesiska domarnas kvarts hade ett syfte bortom utseendet, är dagens bästa solglasögon fortfarande ett redskap: de skyddar synen mot en sol som är lika obarmhärtig på en skidpist som den en gång var på den arktiska isen.
Från utskurna benbitar i Arktis till MAUI JIM på en badstrand, är avståndet flera tusen år – men behovet är detsamma. Att se, utan att bli bländad. Och, någon gång längs vägen, att också se lite coolare ut medan man gör det.
