Kaffets Historia i Sverige:
Från Förbjuden Lyx till Nationaldryck. Kaffe är mer än en dryck i Sverige – det är en nationaldryck som genomsyrar vardagen genom den unika fikakulturen. Svenskarna konsumerar bland världens högsta mängder kaffe per capita, bara slagna av finländarna, med en årlig konsumtion på runt 8,2 kg per person. Från en exklusiv importvara på apotek under 1600-talet till en folklig umgängesform har kaffet präglat svensk historia, samhälle och ekonomi. Dess resa har kantats av förbud, smuggling och kulturella skiften, men alltid med en outtröttlig popularitet.
Tidiga År:
Från Turkiet till Stockholms Kaffehus. Kaffets rötter sträcker sig tillbaka till Etiopiens högländer för över 4 000 år sedan, men det nådde Sverige sent i den europeiska spridningen. Den förste svensken som nämner kaffet var Claes Rålamb, som under sin ambassad i Konstantinopel 1657 beskrev det som en het, illasmakande dryck kokt på ”stöttade ärter från Egypten”. Han noterade att turkarna drack det istället för brännvin, men hans omdöme var inte positivt. Den första officiella importen skedde 1685, då 425 gram kaffe anlände från Amsterdam och såldes på apotek som en medicinsk vara.
Importen ökade långsamt: 1718 nådde den 200 kg. Det stora genombrottet kom med kung Karl XII, som efter sin exil i Turkiet 1709–1714 återvände med en passion för drycken. Kungen rekvirerade upp till 3,5 kilo kaffe per dag och tog med sig turkiska följeslagare som introducerade bryggningskunskaper. År 1715 blev kaffet en del av det kungliga hovet, och snart spreds vanan till adeln.Under 1700-talets första hälft exploderade populariteten. År 1728 fanns 15 kaffehus i Stockholm, som Normans i Torstensonska palatset – en herrklubb för affärer, politik och kortspel. Kaffehusen blev mötesplatser för upplysta diskussioner, även om de i Sverige inte fick samma politiska roll som i Europa på grund av restriktioner. Schweizerier, serverande kaffe med bakverk, öppnades efter 1823, ofta drivna av schweiziska konditorer. Initialt var kaffet en lyx för eliten, 1740 kostade 0,4 kg lika mycket som en drängs årslön, och det serverades i importerade kinesiska eller tyska serviser.
Förbuden och Smugglingen: En Het Konflikt med Myndigheterna. Kaffets snabba spridning väckte oro hos myndigheterna. Merkantilistiska skäl – rädsla för att pengar rann ut ur landet – ledde till flera förbud genom överflödsförordningar, som skulle gynna inhemsk konsumtion. Det första totalförbudet kom 1756, drivet av bondeståndet som hämnd efter ett förbud mot husbehovsbränning under spannmålsbrist. Det drabbade främst herrskapsfolk och stadsbor, medan allmogen ännu inte drack kaffe. Ertappade dömdes till böter, och förbudet hävdes 1769, ersatt med importtull. Ytterligare förbud följde: 1794–1796, 1799–1802 och det sista 1817–1823. Under dessa perioder hölls ”kaffebegravningar” bland societeten, och smuggling blomstrade – särskilt bland kvinnor. Prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta noterade 1793 att även lägre klasser som arbetare och bönder drack stora mängder i hemlighet. Dagböcker från Årstafurun Märta Helena Reenstierna kring 1800 beskriver hur hon njöt av ”lite varmt” i trädgården för att undvika upptäckt. Trots varningar från Carl von Linné, som på 1760-talet kallade kaffet för ”hjärnförgiftande” och åldrande, men bra för ”flegmatiska och feta” personer, kunde inte förbuden stoppa trenden.
1800-talets Spridning: Från Elit till Folkdryck. Efter det sista förbudets upphävande 1823 sjönk priset dramatiskt tack vare koloniala plantager i Afrika och Sydamerika. Importen växte explosivt: från 712 ton 1781 till 3 377 ton 1850 och 12 341 ton 1881. Kaffet blev en måltidsdryck, kokt i pettrar morgon, middag och kväll, ofta spetsad med brännvin i ”kaffekask” bland män. Kyrkkaffe efter söndagsmässa blev vanligt, och på landsbygden smakade bybor som skomakaren Jonas Stolt kaffe för första gången 1826 – beskt men beroendeframkallande.
Till sekelskiftet 1900 var kaffet en fullfjädrad folkdryck, serverad med ”sju sorters kakor” vid kafferep. Fattiga blandade det med surrogat som cikoria, maskrosrötter eller rostad råg, och återanvände sumpen. August Strindberg beskrev i ”Stadsresan” (1902) hur de fattiga använde korn och cikoria. Kaffet ersatte gradvis brännvin som morgonstimulans, och efter 1855:s förbud mot husbehovsbränning blev det den främsta folkdrycken. 1900-talet: Ransonering, Fika och Modernitet. Under världskrigen ransonerades kaffe hårt – under andra världskriget fick vuxna bara ett halvt kilo var 15:e vecka. Smyghandel florerade med priser tio gånger högre, och surrogat som rostade ekollon eller ICAs ”ICAFÉ”-utspädning blev räddningen. Importen återhämtade sig: 37 000 ton 1913 och 112 000 ton 2007, främst från Brasilien (41 %). Fikakulturen blomstrade på 1920–1960-talen med konditorier, ungdomsfik och musikkaféer som Café Röda rummet, öppet dygnet runt 1942. Begreppet ”fika” belades 1910 som slang för kaffe, och blev en social paus med vänner eller familj – unikt för Sverige och Finland. TV-kannan minskade kafébesöken från 1960-talet, men bryggkaffe tog över från kokkaffe.
På 1990-talet kom amerikanska kedjor med espresso, latte och cappuccino, inspirerade av italienska rötter men via USA.
Nutid: Världens Kaffeälskare och Hållbarhet.
Idag importerar Sverige främst från Brasilien, Colombia, Peru, Kenya och Etiopien. Traditioner som ”kaffe på bit” (sockerbit i munnen) har gett vika för moderna varianter som cold brew och nitro coffee. ICA:s första produkt var kaffe, med rosteri öppnat 1918 och märken som Luxus och Aroma. Hållbarhet är centralt, med UTZ-märkning för ansvarsfull odling.
