Jag heter Margareta Selander och jag är dockspelare, producent, dockmakare, scenograf samt manusförfattare. Jag driver sedan 1987 Dockteater Månstjärnan i Umeå.
Margareta och lars -Göran Selander.- ”Docka från pjäsen-planetens hemlighet”
Under några år, när mina barn var små, var jag hemmafru. Fast jag skulle hellre vilja kalla det hemmamamma. De åren är de mest värdefulla hittills i mitt liv. En period var jag också dagmamma åt andras barn. Det var då jag började göra dockteater med barnen. Barnens fantasi har inga gränser och de producerade de mest fantastiska sagor. Tillsammans gjorde vi dockor och sen spelade vi upp för föräldrar och vänner. De handskrivna manuskripten blev illustrerade med barnens teckningar. Min karriär började på Holmsunds bibliotek. Jag, mina barn och mina dagbarn hade gjort en pjäs, som vi spelade upp på biblioteket. Det blev så uppskattat att fler bibliotek ville ha oss. Det blev en miniturné på filialerna i Umeå.
När vårt yngsta barn skulle börja i förskolan, kände jag att jag ville fortsätta på egen hand med dockorna. Jag lyckades få till stånd några projekt i skolan, där jag arbetade med att skapa dockteater med och för barn. Barnens fantasi var grunden och jag hjälpte dem med de tekniska svårigheterna. Under några år arbetade jag deltid, dels med projekt, dels med enstaka föreställningar tillsammans med barnen. 1987 medverkade vi på en dockteaterfestival i Umeå och då behövde vi ett namn. Det var mina barn som satte namn på gruppen: Dockteater Månstjärnan. Månen finns ju och stjärnorna, men en månstjärna finns egentligen inte på riktigt. Bara i fantasin.
Att förlita sig på barn, när man ska arbeta, är inte lätt. Barn kan sätta sig på tvären, bli sjuka eller bara vara less. Det svåraste var att mina barn hela tiden ville skapa nya föreställningar. ”Men den här pjäsen har vi ju redan spelat två gånger”, kunde Jenny säga. ”Kan vi inte göra något nytt?” Jag insåg att om jag ville livnära mig på dockteater måste jag hitta en vuxen kompanjon. Under samma period undervisade jag i franska på kvällskurser. Där fanns en kvinna som var väldigt intresserad av vad jag gjorde, Maria Rehman. Hon var jättesugen på att spela med mig. Det blev den andra festivalen jag deltog i. Nu var vi två och vi producerade många pjäser tillsammans. Det var roligt och inspirerande att arbeta med en annan vuxen. Men Maria hade ett annat jobb, som förskolelärare. Det var inte alltid så lätt att kombinera med turnérandet och jag insåg att jag även måste producera enmansföreställningar.
Pjäxresan blev min första enkvinnaspjäs. Målgruppen var 2-5 år. Jag hade aldrig spelat för så små barn, så det var litet pirrigt. Dialogen var helt på rim och sagan väldigt enkel. Det gick över förväntan bra. Dockan har en fantastisk förmåga att tala till barnet. Jag minns en gång, när jag skulle spela på en öppen förskola i Umeå. De små barnen körde omkring med sina träbilar och traktorer i en enda skrikig röra. Det fanns bara ett rum, så jag hade hela den stojiga barnskocken omkring mig, samtidigt som jag byggde scenen. Jag trodde inte att jag skulle få dem att sitta stilla i 25 minuter. Men direkt pjäsen började, blev de alldeles lugna och satt koncentrerade under hela föreställningen. Då är man nöjd!
Det bästa är ändå att höra de små skratten som trillar likt pärlor ur munnen. Ett barn som skrattar så, är ett barn som mår bra. Jag vill att alla barn ska må bra. Jag vill att alla barn ska få möjlighet att kliva in i sagans magiska värld. Ofta har vi givande små samtal efter föreställningen och barnen kommer med kloka och roliga kommentarer. Jag frågade en flicka på fem år vad en familj är, och hon svarade: ”Kärlek.” Och det är det allting handlar om. Kärlek!
Jag spelar fullt synlig, men ingen bryr sig om att jag syns. Barnen vänder sig naturligt till dockan. Efter föreställningen kan de prata med mig. Ibland vill de berätta om vad som hände på scenen! Många gånger vill de påverka handlingen, hjälpa huvudpersonen eller varna för något. Jag ignorerar aldrig ett barns spontana kommentar. Ofta går den att väva in i handlingen och det finns alltid något sätt att bemöta barnet. Jag njuter när jag känner att barnen mentalt har krupit upp på scenen och är med i föreställningen. Det är ungefär som Bastian i Den oändliga historien av Michael Ende. Han läser en bok som han uppslukas av och till slut är han huvudpersonen i boken.
Pjäxresan följdes av flera enkvinnaspjäser. Jag skriver alla mina manus själv. Ofta handlar det om utanförskap, ensamhet, rädsla och dess motsatser gemenskap och trygghet. Men där finns också mycket kärlek och humor. Litet läskigt måste det vara för att hålla spänningen uppe. Jag vill roa och beröra. Sagorna befolkas av djur och allehanda sagofigurer. Det är viktigt att sagan slutar lyckligt. Det behöver inte alla gånger vara moralpekpinnar utan sagan kan vara vacker, spännande och rolig i sig själv.
Det viktigaste i all dockteater är dockan. Jag tillverkar mina dockor själv, eftersom jag själv bäst vet hur de ska vara för att svara upp till sin roll. Hur väljer jag då mina dockor? Ofta blir det djur som får gestalta de olika personerna. Olika djur har olika rörelsemönster och kräver olika speltekninker. Jag arbetar mest med s.k. bordsdockor, d.v.s. en docka som man styr med ett handtag i ryggen. Andra tekniker som jag använder mig av är handdockor, marionetter, stavdockor och marotter. En marott är en stavdocka, där spelaren stoppar in s in egen hand i dockans tomma ärm och får på så sätt en unik möjlighet att gripa i saker. I mina senaste föreställningar har jag valt att göra dockor utifrån barnteckningar. 2014 fick jag pengar från Umeå kommun för att göra en queer pjäs till kulturhuvudstadsåret. Eftersom pjäsens huvudtema är att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, utseende, religion eller sexuell läggning, passade det så perfekt med huvudfotingar. Jag gjorde dockorna så nära originalteckningarna som möjligt. Detta innebar vissa speltekniska svårigheter. I vanliga fall brukar jag tillverka dockan efter de rörelser som hon ska ha. Nu blev det i stället dockan som bestämde rörelsemönstret. Den kvinnliga doktorn i pjäsen har långa, smala armar och ben helt utan leder, och där var det dockan som fick lära mig vad som gick att göra. Det var spännande och läro- rikt att regisseras av en docka! Jag blev så inspirerad av detta, att jag sen har fortsatt med barnteckningar som underlag för dockorna.
Varje docka är en individ med mycket speciella egenskaper och förmågor. Ibland tar det lång tid att få en docka dit man vill. Någon gång har det hänt att det helt enkelt inte har gått. I docktillverkningsprocessen infinner sig vid en viss tidpunkt ett magiskt ögonblick. Det är när dockan får liv. Den behöver inte vara färdig för att leva och det finns färdiga dockor utan liv. Det är svårt att förklara vad det är som händer, men jag känner plötsligt, när jag för dockan, att den har ett eget liv. Då vet jag att jag kan lita på dockan. Jag kan däremot inte längre byta kön eller personlighet på den. Jag bär alla mina figurer i mitt hjärta. Det bär mig emot att låta dockorna ligga i en iskall bil över natten och jag tycker synd om dem, när de har legat nerpackade i en låda för länge. Det här kan tyckas barnsligt, men jag tror att det är viktigt att vara just barnslig i det här yrket. Eftersom det är jag som ger dockan liv, måste de ju finnas levande i mig.
Musiken är för mig det som bär dockan genom föreställningen. Om jag ger dockan liv, så ger musiken dockan rytm och rörelse. Jag använder numera bara specialkomponerad musik. Musiken fungerar också som stämningsförstärkare. Eftersom jag själv inte kan göra musik, har jag använt mig av kompositörer som jag känner är på samma våglängd som jag. Birgitta Holst-Olsson är en av dem. Min dotter Frida Selander är en annan. Helst skulle jag vilja ha levande musik, men det blir för dyrt. Så jag har det näst bästa, professionell inspelning i studio med duktiga musiker.
Ljussättningen är också viktig för att skapa stämning. Jag har en väldigt enkel ljussättning, som jag sköter från ett litet ljusbord. Musiken kontrollerar jag med fötterna. En föreställning kräver total koncentration, annars dör dockan.
1990 blev jag och Maria Rehman inbjudna till Terni i Italien för att göra dockor med lärare och spela ett antal föreställningar. Jag pluggade in litet italienska och lärde mig vad ”nål och tråd” hette. När vi kom till Rom och fick prata med Manuela Canali, som arrangerade det hela, förstod vi att det skulle bli litet annorlunda än hemma. Vi hade sagt att vi kunde ha max 50 personer i varje grupp. Nu skulle det bli 150! I själva verket kom det 150 personer plus deras barn och grannars barn. Ingen hade någon erfarenhet av att sy. (Textilslöjd finns inte i den italienska skolan) Manuela Canali hade dragit dit TV och pratade vitt och brett om att jag var chef för dockteateruniversitet i Stockholm. Det, förstod jag senare, var för att imponera på bankdirektören, läkaren och borgmästaren. De tre var nämligen bidragsgivare till detta projekt. I alla fall fungerade det förvånansvärt bra alltihop. Alla lyckades göra en docka, trots att många aldrig hade hållit i en nål förut. De hade fantasi, var glada och uppfinningsrika, och vi fick många goda skratt. Sen skulle vi spela upp vår pjäs. Vi hade bandat all tal på italienska, men Maria förstod ingenting, så det var svårt för henne att veta var vi var i handlingen. Vi spelade tre föreställningar efter varandra för en överfullsatt salong. Tre syskon satt kvar alla tre föreställningarna. De vägrade att gå därifrån. Vistelsen avslutades med att vi åt middag med de tre bidragsgivarna. Om kultur visste de inte mycket.
2007 hade jag 20-års jubileum och anordnade en nordisk dockteaterfestival med en särskilt inbjuden gäst från Murmansk i Ryssland. I samband med jubileet gav jag ut min första bok Veras krypin och nitton andra dockteaterpjäser. Eftersom Maria hade opererat sin tumme, var jag tvungen att hitta en ersättare för henne. Min man Lars-Göran ryckte in, och det visade sig vara ett lyckokast. Sen dess har vi turnerat och spelat tillsammans.
Att turnera med en liten dockteater kan vara både spännande och roligt, vilket jag ger exempel på i nästa kapitel. Det gäller att anpassa sig till olika situationer och hela tiden ha den inställningen att allt är möjligt. Det finns vaktmästare som inte kan gå ut i snön för att hjälpa oss att bära, eftersom de inte har rätt skor på sig. Men det finns också de som är väl förberedda, erbjuder sin hjälp till det mesta och kommer med kaffe! Mörkläggningen är ofta ett problem. De flesta mörklägg- ningsgardiner är vita och täcker inte hela fönstrets bredd. Linorna till gardinerna kan vara trasiga. Solen lyser alltid under våra föreställningar! Men vi har lösningen: svarta plastsäckar. Det enda man egentligen kan lita på är publiken och dockorna.
Att vara ute och turnera är både roligt och slitsamt. Roligt för man får träffa nya människor och miljöer. Slitsamt för det är tungt att bära, bygga och riva. Jag är tvungen att turnera om jag ska kunna försörja mig på teatern. Umeås barn skulle räcka till om bara pengarna räckte. Det är en tuff branch att jobba i. Kommunens besparingar slår hårt mot kulturen. Ändå tycker jag att det är ett viktigt arbete jag gör. Jag ger barnen ett alternativ till TV- och dataspel, ett alternativ där de kan kommunicera med sändaren. Alla som arbetar med barn är medvetna om detta och uppskattar mitt arbete. Andra kan tycka att det är onödigt med kultur men som Leif Larsson så fint uttrycker det i sin recension av Tittut Trollet: ”Skulle jag klistra vuxenord på föreställningen så blir det väl succé, men sånt bryr sig nog inte barnen om när de återkommer från en resa till en värld som både finns och inte. Och får vi inte göra den resan då och då, små barn och stora vuxna, blev nog livet väldigt mycket fattigare.”
2017 blev det dags för 30-års jubileum och min andra bok Maskarnas musik och fyra andra dockteaterpjäser. Jubileet fokuserade på identitet och utanförskap. Jag ville spela för alla åldrar och saknade en pjäs för de allra minsta. På så sätt blev Var är mamma? till. Vi spelade också Vårtor på näsan för litet större barn, Planetens hemlighet för mellanstadiet och högstadiet samt My Dance för gymnasiet och vuxna.
Två minnesvärda turnéer
Vi är inbjudna av Murmansk Statliga Dockteater att spela Planetens hemlighet på den åttonde Barentsfestivalen 2011 i Ryssland. Dockteater- grupper från Island, Norge, Finland, Sverige och Ryssland deltar.
Ute i foajén står en kostymklädd pojke och tittar på godsaker man kan köpa. Han kan vara åtta år ungefär. Flickor med inflätade pärlor i håret och fluffiga angorakoftor undersöker de dockor, som ligger på sofforna. Det är tillåtet att leka med dem. En äldre dam i strikt orange- röd dräkt övervakar det hela.
Vi har byggt scenen och värmt upp rösterna och kroppen. Vi har även tränat en sista gång på några ryska ord och fraser i manuset. Teatersalongen med klädda soffor ligger öde framför oss. Snart ska den fyllas av skolbarn, lärare och kollegor. De sistnämnda gör oss litet ner- vösa, speciellt de ryska. Med tanke på att de har fem års utbildning i dockspel, skådespeleri, mimik, dans och musik, känner vi förväntningarna på oss.
Nu ringer det första gången. Fast det är ingen ringning, utan en melodi som spelas. Barnen kommer in först. Den dräktklädda damen visar var de ska sitta. Vid andra ”melodispelet” väller en mängd dockspelare, regissörer och producenter in. Nu är det fullsatt! Det känns bra. Det är nerver.
Så spelas slutligen melodin tre gånger och avslutas med en rysk fanfar! Barnen applåderar. De vet, att nu börjar teatern! Sergej från Murmansk dockteater kommer upp på scenen och presenterar oss. Han har en helt underbar, magisk röst och även om vi inte förstår vad han säger, njuter vi av att bara lyssna till rösten.
Föreställningen är igång och vi ger all vår energi till dockorna. Vi lyckas även komma ihåg de ryska fraser vi tränat på i två dagar. Vi får varma applåder och knyter kontakter med nya ryska grupper. Flera vill att vi ska komma och spela på festivaler och jubileum. Det känns spännande, men vi tänker med fasa på allt krångel med visum och tull. För att inte tala om de ryska vägarna! Ändå är det värt besväret, bara för att få känna sig värdefull och viktig. Att bli uppskattad som dockspelare och att få uppleva att dockteater är något fint.
*
Vi sitter i vår Toyota minibuss, min man och jag, på väg mot Piteå. Bakom oss trängs dockor, scenografi, ljud– och ljusutrustning samt vårt lilla privata bagage. Solen ligger lågt och kastar obarmhärtiga reflexer mellan granarna. Kanske är det orsaken till att en bil framför oss kört in i mitträcket. Vi undviker den snösliriga ytterfilen och lägger oss bakom en långtradare.
Någon mil innan Piteå blinkar blåljusen igen. Denna gång är det en bil som kört på en älg. Bilen är helt demolerad och älgen ligger vid vägkanten med ett djupt jack i buken. Vi kör sakta vidare.
Framme i Piteå åker vi direkt till Noliahallen, där vi bygger upp scenen till Maskarnas musik. Sen ska vi hitta till Stadshotellet. Vi har fått en vägbeskrivning men ser ingenting som ser ut som ett hotell. Kan det möjligen vara det lilla ”slottet” vi körde förbi nyss? Det är precis vad det är. Som kulturarbetare är man van vid att ibland bo på lite billigare hotell utan betjäning, med en inplastad macka i kylen som frukost. Nu kommer vi in i en trapphall som är som hämtad ur slottet i Versaille. Från taket hänger en otroligt vacker kristallkrona. Vi upptäcker sedan att det finns kristallkronor i varenda rum, även i sovrummen. Hotellet byggdes 1906. Någon högt uppsatt person i Piteå tyckte att staden måste ha ett stadshotell ”nu när vi snart får järnvägen hit”.
Klockan är strax tio på kvällen och vi har inte ätit sen lunchen. Kanske har de en smörgås i restaurangen? Jodå, det finns att välja på flera stycken. Vi bestämmer oss för en räksmörgås utan att ens fråga vad det kostar. ”Det blir tvåhundrafemtio kronor”, får vi veta. Någonstans inne i mig känner jag att vi just nu måste unna oss lite extra. Smörgåsen är god och värd varenda krona.
Efter två dagar och fyra föreställningar packar vi ihop och reser vidare till Kalix. Vår dotter med familj är bosatt där och vi kopplar av ett par dagar med att åka bob och leka häxor. Sen är det dags för två föreställningar av Tittut Trollet. Den första är i Sangis, en liten by norr om Kalix, i skolans gymnastiksal. Tittut Trollet är en pjäs för de allra minsta barnen och vi behöver inte total mörkläggning, men vi vill gärna att det ska vara lite mörkt, så att det blir en sagostämning. Längst uppe vid taket i gymnastiksalen är tio stycken stora fönster placerade. Solen lyser rakt in. Vi inser att det inte går att få mörkt, men vi försöker skapa ett lite skummare hörn genom att stoppa upp tunna madrasser mot några fönster. När vi sedan ska släcka ner lysrören, finns det ingen strömbrytare. Vaktmästaren är placerad i Kalix och vi får veta att lyset styrs av en rörelsedetektor. Lösningen blir att skruva ur en propp!
Nästa anhalt är en annan liten by utanför Kalix, också där i en gymnastiksal. Där är fönstrena lite mindre och vi lyckas få en fin stämning i ljussättningen.
Vi fortsätter vår turné västerut mot Gällivare. Här har vi varit flera gånger och vet att förutsättningarna är bra. Nu är det maskarna som ska fram på scenen igen. I publiken sitter tio- och elvaåringar och några killar längst fram fnittrar något om dockteater. Jag tänker att det kan bli svårt att fånga dem, men redan när den första masken kryper fram, har de glömt att det ska vara barnsligt. En av killarna frågar efteråt om han kan få en docka.
Från Gällivare ska vi norrut till en by i Tornedalen som heter Kangos. Det tar en stund innan vi hittar den på kartan. Den isblå snön bländar i solskenet men inga renar eller älgar dyker upp. Vi ska bo på värdshuset som är ett gammalt timmerhus beläget intill älven. Värdshuset har en harmonisk atmosfär med gamla möbler och en kamin som värmer. Här finns ingen TV, så skönt! Turister från Singapore och England samt anställda vid den nya gruvan är också inbokade här. Det visar sig att Kangos är ett populärt turistmål. Skolan däremot har bara ett tjugotal elever från årskurs 1 till 9. Vi åker till skolan för att bygga scenen. En väldigt ung rektor tar emot oss och visar olika alternativa spelrum. I den gamla stora stenbyggnaden, som inte längre används, finns ett rum tre trappor upp och ett litet rum i källaren som är belamrat med gamla möbler och annat bråte. Inget av alternativen lockar oss. Vi har tunga lådor och vill inte bära i trappor. Så vi väljer i stället ett klassrum i den nyare skolbyggnaden. Med svarta sopsäckar får vi till ett totalt mörker. Vi återvänder till värdshuset där en middag väntar. Renskav med hemlagat potatismos samt glass till efterrätt!
Inför en ganska loj och trött skara på femton elever spelar vi nästa dag Maskarnas Musik. Det är svårt att få igång ett samtal efteråt och vi vet inte riktigt vad det beror på. Vi river snabbt scenen och kör vidare till Tärendö, där vi ska spela samma dag. Vi bygger, spelar och river igen. Nästa stopp är återigen Piteå och det är kväll innan vi kommer fram. Vi har bestämt oss för att bygga scenen direkt och jobbar på utan att känna efter. Men på hotellet, denna gång ett lågbudget alternativ, kommer tröttheten. Vi somnar direkt.
Nästa morgon spelar jag de sista två föreställningarna på den här turnén. Nu är det trollet igen och barn från två år. Publiken är fantastisk och kommer med infall som ger mig nya idéer.
Sammanlagt har vi kört 150 mil. Visst är vi trötta och visst blev det en alltför tight turné. Men all energi vi får från barnen och den upplevelsen vi ger till dem, gör arbetet roligt och värdefullt. Nästa turné blir söderut till våren!.
