Ensam, ensam, ensam men ändå inte. Hon hade sina vänner. De kom när ingen var i närheten. När hon behövde dem. Hon var så liten att hon inte själv förstod när det var.
En av dom hette London. Det var han som kom de flesta gångerna.
Ibland kom det en annan äldre man tillsammans med London. Hon kommer inte ihåg vad han hette.
Var hennes beskyddare med henne när hon som ca 6 månads baby låg på sjukhuset i Jönköping? Var det så det hela började?
Hon kunde krypa men inte gå. Hon satt och dunkade huvudet i väggen för att det onda skulle gå över. Hon fick inte gråta det störde.
Som vanligt väntades det i längsta med att söka vård. De hoppades att det skulle gå över av sig självt. Men det gjorde det naturligtvis inte.
Det rann var ur öronen, ur ögonen och ur näsan. Hon hade fått en stor varböld på ena sidan av halsen. Den skars upp.
Som vuxen har hon fortfarande ett långt ärr som minne, på högra sidan av halsen.
När hon så småningom blev frisk mins hon bara fragmentariska delar av föräldrar och hemmet.
Vad som hände på sjukhuset kommer hon inte ihåg eller har förträngt. Hon vet att hon var ensam och ledsen. Var det då som hennes beskyddare kom till henne? Som hjälpte henne vidare!
Kan ett så litet barn mentalt med suggestion bedöva sig själv, från sin smärta både psykiskt och fysiskt. Som inte orka med sin omgivningens godtycke, utan att kunna göra något åt den. Helt beroende av deras skiftande vilja. Det enda hon kunde göra var att försvinna, krypa in i ett annat rum, in i en annan dimension för att kunna överleva.
Varje gång hon var ensam hemma, det var hon ofta, kom hennes vänner från det gömda och lekte med henne. Tröstade henne när hon slog sig.
De slutade inte komma påtagligt förrän hon var i sexårs ålder, men de gick vid hennes sida senare i livet också när de märkte att hon behövde dem.
En gång var det en varelse på den soliga farstubron vid köksdörren när hon skulle ut. Hon var då i tvåårs åldern. Den sträckte på halsen öppnade munnen emot henne. Hon uppfattade den som mycke, mycke hungrig. Hon pratade med djuret och gav det sin smörgås och frågade om den ville ha mer? Det ville den! Hon gick in till mamman och fick en smörgås till. Hon gick ut och matade sin nye kompis. Den svalde glupskt. Hon sprang in och ut flera gånger och hämtade mer bröd.
Till slut förstod mamman att hon inte kunde äta så mycket själv, frågade vad hon gjorde av allt bröd? Hon berättade då glatt att hon fått en vän och han var väldigt hungrig. Då följde mamman med ut för att träffa kamraten.
Mamman skrek drog in henne och slängde igen dörren. Flickan kunde inte förstå varför hon inte kunde vara tillsammans med min nye vän.
Senare frågade hon mamman vad det var hon hade matat och som var så farligt.
Hon påstod att det var en enormt stor orm!
Äter orma smörgås?
