Kort om Ölands historia – från istid till nutid.

Öland, Sveriges näst största ö och dess minsta landskap, har en rik och fascinerande historia som sträcker sig över tiotusentals år. Ön, som skiljs från Småland av Kalmarsund, har varit en strategisk plats i Östersjön med spår av bosättning från tidig stenålder till modern tid. Dess kalkstensgrund och alvarlandskap har format både natur och människa.

Förhistorisk tid – stenåldern till järnåldern

De första spåren av människor på Öland går tillbaka till cirka 8000–6000 f.Kr., då jägare-samlare kunde ta sig över en isbro eller kort sträcka från fastlandet. Under stenåldern (ca 9000–1800 f.Kr.) etablerades bosättningar, bland annat vid Alby. Klimatförbättringar efter istiden möjliggjorde jordbruk och boskapsskötsel.

Under bronsåldern (ca 1800–500 f.Kr.) ökade befolkningen och handelskontakterna. Gravfält och hällristningar vittnar om en välmående kultur. Den verkliga blomstringen kom dock under järnåldern (ca 500 f.Kr.–1050 e.Kr.). Öland är Sveriges fornborgstätaste landskap med över 20 ringborgar, som Eketorp, Ismantorp och Gråborg. Dessa fungerade som både försvarsanläggningar och samhällscentra. Eketorp byggdes redan på 300-talet och återanvändes under oroliga tider.

Ön var rik på romerska importvaror, guld och silver under folkvandringstiden, vilket tyder på starka handelskontakter och kanske legosoldater som tjänade i romerska arméer. En dramatisk händelse är massakern vid Sandby borg på 400-talet, där invånare mördades och borgen övergavs – ett fruset ögonblick av våld i järnålderns konflikter.

Vikingatiden och tidig medeltid

Under vikingatiden (ca 800–1050) omnämns Öland första gången i skriftliga källor. I Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet kallas ön ”Eowland” och beskrivs som en del av svearnas områden tillsammans med bland annat Gotland. Ölänningarna, ofta kallade ”öningar”, deltog i handel och vikingafärder. Ön låg i ett gränsland mellan svear och daner, vilket präglade dess historia.

Kristendomen nådde ön under 1000–1100-talen. Försvarskyrkor byggdes och fornborgarna fick en renässans under oroliga perioder på 1100-talet. Det råder viss osäkerhet om när Öland fullt ut integrerades i det svenska riket – vissa forskare menar att det skedde sent på 1100-talet, medan andra pekar på tidigare kopplingar till svearna.

Medeltiden – slott, krig och unioner

Under medeltiden blev Borgholms slott en central maktfaktor. Slottet har anor från 1100-talet och utvecklades till en av Sveriges starkaste fästningar. Ön var ett eget slottslän och spelade en roll i de nordiska unionsstriderna. År 1361 erövrade danske kungen Valdemar Atterdag Öland och Gotland, men hans fogdar dödades av lokalbefolkningen efter hans avfärd.

Öland pantsattes ibland till Hansan, som utnyttjade ekskogarna till skeppsbyggnad. Handeln reglerades strikt – ölänningarna förbjöds att bedriva egen utrikeshandel och skulle gå via Kalmar. Bebyggelsen flyttades successivt till västra sidan för bättre skydd och kontakter med fastlandet.

Nya tiden – krig och kunglig jaktmark

Under 1500- och 1600-talen var Öland ofta en krigsskådeplats i strider mellan Sverige och Danmark. Under Kalmarunionen och senare konflikter drabbades ön hårt. Efter 1634 blev Öland en del av Kalmar län (med ett kort avbrott 1819–1826).

Under 1600- och 1700-talen fungerade stora delar av ön som kunglig jaktmark. Ottenby och Halltorp var kungliga djurparker. Detta präglar än idag landskapet och vapenskölden med krona och hjort. Under 1800-talet upphävdes kronans ensamrätt till mark, vilket ledde till förändringar i jordbruket.

Industrialiseringen kom långsamt. Kalkbrott, cementtillverkning och sockerbruk blev viktiga näringar. Väderkvarnarna, som pryder landskapet, vittnar om det traditionella jordbruket. Under 1800-talet emigrerade många ölänningar till Amerika på grund av fattigdom och brist på mark.

1900-talet och nutid

Under 1900-talet moderniserades ön. Ölandsbron, invigd 1972, revolutionerade kommunikationerna och ökade turismen. Idag är Öland ett populärt resmål med fokus på natur, historia,  konst och kultur. Kungafamiljen har haft Solliden som sommarresidens sedan tidigt 1900-tal, vilket förstärkt öns status som kunglig favorit.

Öland har behållit en stark egen identitet trots sin lilla yta. Fornborgar, gravfält, kyrkor och väderkvarnar påminner om en lång och händelserik historia. Ön är ett levande museum där forntid möter nutid – från stenåldersboplatser till moderna turistanläggningar.

Ölands historia är en berättelse om resiliens: ett kargt men rikt landskap som överlevt krig, pest, emigration och naturens nycker. Idag lockar den besökare med sin unika blandning av historia, natur och konst.

Öland har en lång och rik tradition som konstnärsö, ofta kallad ”Nordens Provence” tack vare det speciella ljuset, det öppna alvaret, kustlandskapet och den dramatiska naturen som lockat många konstnärer genom åren.

Per Ekström (1844–1935)

Per Ekström är den mest betydande och ikoniska konstnären förknippad med Öland. Han föddes i Segerstad på sydöstra Öland och dog i Mörbylånga. Han räknas som Ölands förste infödde stora konstnär och ofta som den främste.

  • Han studerade vid Konstakademien i Stockholm 1865–1872 och vistades länge i Frankrike (från 1876 till 1890), där han påverkades starkt av Barbizonskolan (särskilt Corot) och friluftsmåleri.
  • Han blev känd som ”Solmålaren” för sina ljusa, atmosfäriska landskap med solnedgångar, dis och subtila ljusspel. Motiven hämtade han ofta från Ölands karga alvar, kust och hedar, men också från Frankrike och andra svenska platser.
  • Efter tiden i Göteborg (där han stöddes av konstmecenaten Pontus Fürstenberg) flyttade han tillbaka till Öland 1910.
  • Hans konst ses som en del av Sveriges nationella kulturarv. Han är representerad på bland annat Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och Prins Eugens Waldemarsudde. Det finns ett Per Ekström-museum (tidigare i Kalmar) och ett sällskap till hans minne. En bronsskulptur utförd av Jörgen Hammar, föreställande målaren Per Ekström, Beställare, initiativtagare: Hans Alexander Gerlanius, uppställd på Mörbylånga torg på Öland 2002.

Sven Svensson (1906–1999)

Sven Svensson (fullt namn Sven Anders Emanuel Svensson) föddes i Ålem i Småland men bodde stora delar av sitt liv på Öland, främst i Mörbylånga, där han dog. Han räknas till de främsta ölandskonstnärerna i sin generation.

  • Han var mestadels autodidakt men studerade senare vid Valands konstskola (1946–48) och grafik i Stockholm.
  • Hans konst består främst av öländska landskap (ofta alvaret) och stilleben i olja och kol. Han influerades starkt av Per Ekström.
  • Han var också tecknare och grafiker, och gjorde bland annat träskulpturer av lokala profiler i Mörbylånga.
  • Han är representerad på Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum med flera. Hans son Sven-Bertil Svensson (född 1937) är också en välkänd konstnär som fortfarande verkar i Mörbylånga – de har kallats ”konstnärernas gata” längs Hamngatan.

Hans Alexander Gerlanius (född 1951)

Hans Alexander Gerlanius är en samtida konstnär, poet, gallerist och entreprenör. Han föddes i Hultsfred i Småland men har stark koppling till Öland och verkade där under många år.

  • Han målar främst i olja, ofta med motiv som träd, mytologiska teman och natur.
  • Han är grundare av Sveriges Kulturnät (KULTUR1.se) och har varit engagerad i konstlivet på ön.
  • Han har fått uppkallat efter sig Gerlaniusstipendiet, som bland annat Sven Svensson fick 1997.

Andra konstnärer som bott eller verkat på Öland

Öland har lockat både infödda och tillresta konstnärer sedan slutet av 1800-talet. Exempel:

Öland har en levande konstscen med ateljéer, gallerier och årliga evenemang. Många konstnärer dras dit för det unika ljuset och det karga, poetiska landskapet som Per Ekström en gång fångade så mästerligt.

Bild: Öländskt landskap/Dragon sky. Hans Alexander Gerlanius.

Signature: icyZWpfI+ZPvQihCnnRkEBa2ArnBRvnD0iP+OdtIC6VnORDDOIDGSBiRjOvOFVUH4ppue9i4a74l6DSJlaY6rJkD28RbFNKd62v4m7y7SsSRMgaZ5Ers/b+64yBwUCJ1+D3eSEkQwYpjox1S8Y2HTrmHrsGO2dTXdwVkiIef+Dg=

Signature: Öländskt landskap/Dragonsky.