Skissblocket ligger i mitt knä. Den lätta, blå röken från min cigarrett stiger slingrande upp mot taket. Askpelaren blir för lång och faller förargligt nog ned på det vita papperet, när jag ska aska av. Motivsökande irrar min blick runt i rummet, stannar för en sekund vid fruktfatet, blomvasen och den trasiga dockan – stilleben?
Jag fortsätter mitt sökande. Ögonen fastnar på en punkt någonstans utanför fönstret, och det är inte längre de, som letar motiv. Blicken vilar kanske på flaggstångsknoppen tvärsöver gatan, medan jag på associationsbanorna åker från Trelleborg till Haparanda på ett ögonblick. Återkommen har jag motivet klart – gatan. Gatan utanför.
Är det detta som kallas inspiration? Nej, självklart inte! Inspiration är bara till för att göra konstnären och konsten mystisk. Som om den kom från Gud. Det enda sanna – att hålla på. Ständigt och envist. Håll tyst nu! Börja inte föreläsa! Det räcker.
Cigarretten har börjat bränna fingrarna, så jag fimpar, slår bort askan från blocket och griper en vaxkrita.
Den gulvita nyansen på fönsterkarmen avbryts här och där av bruna fläckar där färgen flagnat av. Det dåliga fönsterglaset får flaggstången att slingra sig. Handblåst? Är det så det heter? Handblåst! Nedanför fönstret – gräsmattan, som nu är snötäckt. I stället för grön är den vit med blåvioletta skuggor.
I den högra rutan står körsbärsträdet, alltid praktfullt. Men inte nu. Jag plockar bort åtskilliga grenar för att på skissen få fram det nakna, kala intryck det gör. Vill att de grenar jag lämnar kvar ska göra bilden grafiskt intressant.
Spjälstaketet mot gatan står mörkbrunt, i skarp kontrast mot snön. Staketet sammansmälter till ett brett, mörkt streck. Det är som om det ville betona betydelsen av gatan – den verkliga förbindelselänken mellan den yttre världen och oss efter gatan boende.
Den från början naturalistiska skissen håller på att drunkna i symbolism. Jag skrattar åt det, men ”skrattet kommer inte från hjärtat utan från hjärnan”.
Från fönstret ser jag trafikskylten nere i hörnan. På hitsidan är den gråmålad, och jag vet, att det står ”Ej genomfart” på andra sidan. Den grå färgen – intelligensens färg – lockar mig ut i världen, och bokstäverna på andra sidan ska varna mig att återvända.
”Våran gata” går sällan en främmande människa. Den som letar sig dit, har alltid något ärende till något av de fem hus, som finns efter gatan. Trottoarer finns inte och behövs inte heller. Det är bara sopbilen och fiskbilen, som skulle kunna besvära en eventuell fotgängare.
Skissen i blocket är inte mer än halvfärdig och blir troligen aldrig mer än en skiss. Den kan aldrig rymma alla de intryck, alla de tankar, alla de skiftningar, som gatan ger mig i färg, form. Och symboliskt.
Gatan – en rörelse, en rörelse svår att fånga på papper.
Namnsdag…
Idag : Teresia, Terese
