Nedan ser vi en detaljbild av Sandro Botticelli Venus födelse, och om vi är mera noggranna så konstaterar vi att det är något fel på bilden, kvinnan har förvridna ansiktsdrag. Bilden är skadad ser vi och tror att alla ser den på samma sätt som vi. Men så är kanske inte fallet, det kan vara ögat som är skadat. För några dagar sedan blev jag uppmärksammad på det.
Jag och en kamrat satt på en uteservering i sommarsolen. En bekant närmade sig vårt bord med ett igenkännande leende på sina läppar. Jag svarade henne med en hälsning medan det verkade som om min kamrat inte hade sett henne. Jag frågade, kände du inte igen Christina och fick till svar. Nej, vem var det?
Efter några minuter fortsatte han att berätta vad som hänt honom. För några månader sedan var jag på en medicinsk konferens där alla förväntas känna alla. En gammal kursare kom emot mig med en utsträckt hand till hälsning, men vem var det. Jag kände igen rösten och klädseln men inte ansiktet det var som förvridet och suddigt. Jag blinkade några gånger och fokuserade blicken något till vänster och först då kände jag igen hennes ansikte. Det var en obehaglig upplevelse. Håller jag på att bli blind och tänkte vidare i termer av näthinneavlossning och då visste jag att det var bråttom att komma under behandling.
Resan till Akuten på S:t Eriks Ögonsjukhus var given och den första undersökningen var lugnande. Det var inte näthinneavlossning, men det visade sig vara något helt annat, som inte är ovanligt när man blir äldre, makulär degeneration. Det viktigaste i allt seende passerar den gula fläcken på ögats insida dit seendet koncentreras och förs vidare via tappar och stavar till hjärnan. När gula fläcken håller på att degenerera kan vi ha fått en sjukdom kallad AMD, (Age-related Macular Degeneration) med en kärlbildning och kanske blödning under gula fläcken så som sker i den våta varianten. Den ger ett krokseende och en viss suddighet i ögats centrum.
De fysiologiska förutsättningarna för vårt seende kan vara olika. Nu är det ju så att vi inte alltid ser eller uppfattar verkligheten med våra ögon. Den bild som hjärnan uppfattar är vad vi ser. Hjärnan lägger bilden till rätta som tidigare minnen kanske tycker att den borde vara. Vi lägger med andra ord verkligheten till rätta.
Hos konstnärer som Monet och van Gogh kan vi se andra sidor av sjukdomsförlopp där ögonsjukdomen Starr visat sig i färgförskjutningar i måleriet.
Konstnären eller den som faktiskt gjort en målning gör sig en inre bild av vad som ska gestaltas vare sig det är tänkt som en avbildning eller en fri skapelse. Hon eller han har sett bilden växa fram på en målarduk till färdigt skick. Konstnärens roll förändras nu från skaparens till att bli en av flera betraktare, frigjord från bildens fortsatta öden.
Man brukar säga att konstverket skapas i betraktarens öga. Det är inte hela sanningen, det är i hjärnan bilden utvecklar sig till en meningsfull bild av klarhet, kommunikativt innehåll och i vissa fall en positiv skönhet. Vi ser i Venusbilden inte ett förvrängt kvinnoansikte utan en vacker kvinna.
Den konstnärliga bilden vill skapa en kommunikativ dialog med betraktaren. Sedan ett par hundra års konstskapande har man med bilden berättat något för betraktaren alldeles oberoende vad bilden egentligen visar. Ett ansikte behöver inte se ut som ett ansikte, men bildens tilltal är kanske ett ansikte och vi svarar på tilltalet med en reflektion.
Vår reflektion kan kanske ges uttryck som ”Nej vad menar konstnären”, ”Vad fint” eller ”Jag förstår mig inte på konst”.
Ett kreativt samtal kan uppstå alldeles oberoende ögonsjukdomar.
