Jag älskar julen. Det har jag gjort så länge jag minns. Jag har märkt att människor tittar lite konstigt på mig, när jag säger att jag älskar julen. Många ser julen enbart som ett kommersiellt jippo. Visst har det alltid funnits tider när det inte varit inne att älska julen, och visst har vissa jular inte varit så skojiga om man ser på dem objektivt sett. Men jag tror på att julen blir vad man gör den till.
När advent närmar sig börjar jag dra i kartongerna med de gamla sparade julsakerna. Sätter adventsstjärnor i fönstren, ljusstake på bordet och lampor i träden. Senare går jag längtansfullt runt i butikerna och söker efter något nytt, någon liten tomte kanske, som blir denna juls nya pryl. Så bryter det ut på allvar. Julmusiken strömmar ur högtalarna medan jag pysslar, bakar och njuter. ”Nu är mamma julig” säger barnen. ”Kan vi baka pepparkakor?” Så tar vi ner den burken med den stora samlingen av pepparkaksmått. Där finns inte bara de klassiska måtten hjärtat, gubben, gumman, bocken och grisen, utan här finns änglar, tåg, flygplan, hundar, katter, fiskar, elefanter m.m. Det finns stora mått och små, det är bara att välja. Jo, jag är svag för pepparkaksmått också.
Varifrån kommer då denna kärlek till julen?
När mina barn frågar mig hur vi firade jul när jag var barn på femtiotalet, så skulle jag önska att jag kunde berätta om en fantastisk jul på landet med gnistrande vit snö. Om slädturer med häst i vinternatten med facklor som lyser upp vägen. Om tomten som kommer från skogen med en stallykta i handen. Det slags jul som finns på julkorten med en tomte som den i Viktor Rydbergs dikt där ”endast tomten är vaken”. En slags jul som man sett på bio eller läst om i böcker.
För mig som stadsbarn var julen annorlunda. Visst fanns det snö i Vasastan i Stockholm. Det gick att åka kälke, skridskor och skidor i parkerna. Tyvärr fanns det inga slädturer, men det fanns hästar. De stora bryggarhästarna var imponerande. Med dem körde man ut öl från Hamburgerbryggeriet ett par kvarter bort. Med häst och vagn sandade man också gator och trottoarer.
I stan behövde tomten ingen stallykta utan gatlyktorna gav tillräckligt med ljus. Tomten tog hissen upp till fjärde våningen där vi bodde och ringde på. Oturligt nog var min far alltid ute och köpte tidningen så han fick aldrig träffa tomten.
Julskyltningen var fantastisk. I många fönster hängdes det upp adventsstjärnor. I kvartersbutikerna pyntade man med glitter, tomtar och vadd som skulle föreställa snö.
Tobaksaffären på hörnet tog in extra mycket bokmärken. Det fanns många med glitter på. Det var änglar, tomtar, söta hundvalpar och kattungar m.m., alla med mycket glitter på. Åh, vad jag önskade mig dem. Hemma hade jag en ask där jag förvarade mina finaste bokmärken, de med glitter på, som jag var mest rädd om.
Över Drottninggatan i city hängde mängder av girlanger och lampor. De stora varuhusen tävlade om bästa julskyltningen, finast ansågs NK:s vara. Veckorna innan första skyltsöndagen täcktes skyltfönstren väl. Man kunde ana att det jobbades febrilt därinne. Människor försökte kika in genom små springor. Förväntningarna steg.
Så kom den stora dagen, skyltsöndagen, när täckelserna föll och man fick se årets skapelse. Alla varuhusen försökte överträffa varandra med fantastiska varianter på snölandskap och tomteverkstäder. De mekaniska dockorna rörde sig, arbetade, lekte. Renarna rörde huvudena upp och ner. Tomtefar läste önskelistor, tomtemor rörde i gröten, tomtenissarna tillverkade och slog in leksaker. Fina leksaker som föräldrar sedan kunde köpa till sina barn på varuhusens välfyllda leksaksavdelningar.
Min favorit var varuhuset PUB. Det var på femtiotalet bara ett hus, det vid Hötorget. Mitt i huset fanns en stor ljusgård omgiven av rulltrappor. I denna ljusgård placerades varje jul en enorm julgran, vackert klädd. Genom att åka upp och ner med rulltrapporna kunde man njuta av granen bit för bit. Det blev många resor upp och ner för att inte gå miste om någon underbar detalj.
Medan jag otåligt väntade på julen, var adventskalendern med sina 24 luckor en tillgång. Det gällde att välja en fin kalender, gärna en med glitter på. Glitter var min stora svaghet. Dag efter dag öppnade jag en lucka och hittade fina bilder. Jag kunde räkna ner dagarna till jul. Jag har fortfarande adventskalender, men numera en sådan som varje år finns i någon av de stora dagstidningarna.
Advent är också ljus. Vi hade en adventsljusstake som vi prydde med vitmossa, små tomtar och röda svampar. En kall advent köpte vi mossa på Hötorget. Hemma i värmen kröp skogens alla små kryp ut i mängder. De hade lagt sig att sova i mossan i väntan på våren. Förstår inte hur så många kunde få plats i den lilla biten mossa.
Som vuxen har även jag en adventsljusstake med vitmossa, tomtar och röda svampar i. På mina ljus har jag alltid en anordning som kallas änglavakt. De fungerar så att när ljusen har nått en viss längd så faller en liten lucka över veken och släcker ljusen. Utan änglavakt skulle jag aldrig våga ha en adventsljusstake med mossa i.
Den svarta fläcken på min barndoms matbord påminner mig alltför väl om den där gången när jag satt och åt länge, länge. Mina föräldrar gick från bordet och sa åt mig att släcka adventsljusen när jag var klar. Jag satt och lekte med maten, fantiserade. När jag äntligen ätit färdigt, hade jag bråttom iväg. Jag glömde helt bort ljusen. De ljusen hade ingen änglavakt. Ljusen brann ner, antände mossan. När min mamma kom ut i köket brann hela ljusstaken, duken och bordet. Elden släktes, duken kastades och därefter fanns på bordet en stor svart fläck till minne av advent.
Man hade berättat för mig att tomten fanns på Skansen, på Skansens julmarknad. Jag längtade så efter att få gå dit. När man gick dit så måste man klä sig varmt och fint. Jag har en bild på när jag iklädd en underbar vit fluffig mössa och overall just har kommit från Skansen och har en jättestor ballong i handen. Ballongen var fastknuten i min overall för att inte flyga iväg. Mössan var mjukare än mitt mjukaste gosedjur, den kliade inte det minsta och var en dröm att ha på sig. Annars var det ju mycket kläder som kliade på den tiden. Mycket ylle nära kroppen.
På Skansen vimlade det av tomtar. Jag blev lite förundrad för det fanns ju bara en riktig tomte, eller… Förstod till sist att de nog var vuxna tomtenissar och att tomten själv var för upptagen så här före jul för att komma till Skansen. På Skansen fanns en massa stånd med fina julsaker. Det fanns små och stora bockar i halm. Det fanns kransar, mat och allehanda julprydnader. Överallt luktade det gott, det luktade jul. När det blev kallt om fötterna gick vi till glasblåsarna. Där i hyttan var det varmt och gott. Jag älskade det vackra glaset. Det var grönt och hade som små sprickor över hela. Där fanns vaser och olika fina saker. Varje år önskade jag mig hett en liten elefant i glas. Elefanterna var de djur jag tyckte mest om på Skansen. De var så stora, så mäktiga och tycktes samtidigt så vänliga. På vintern stod elefanterna inne. Då fick man gå in i deras hus och se dem på riktigt nära håll. Först då förstod jag hur oerhört stora de var, och hur liten jag själv var.
På Skansen fanns också lotteri. Ett år vann jag en fin liten korg. ”Vad skall vi ha den lilla korgen till” undrade mina föräldrar. ”Den är ju så liten.” Vad då, måste den vara till något särskilt, räcker det inte att den är mycket fin! Korgen hade veck, var gul med röd kant och hade ett långt handtag.
När vi klädde granen gick tråden på en liten tomte sönder. Det gick inte längre att hänga den. Det var en fin liten tomte, mjuk och lite glansig. Jag tyckte den var mycket finare än de vanliga garntomtarna. ”Den slänger vi” sa mamma. Men nej, den är ju så fin! Den kan väl få sitta i korgen. Kan vi inte sätta fler tomtar i korgen så han inte känner sig så ensam? Ett par tomtar sattes i korgen och korgen hängdes upp i granen, för så klart tomtarna skulle sitta i granen. Genom åren har allt fler tomtar hamnat i korgen. Korgen finns kvar, den hängs upp i vår gran varje år, numera proppfull med småtomtar.
För att markera starten på julafton lyssnar jag på nattradion. Där låter man varje år Jussi Björling med ”O helga natt” sjunga in julen på julaftons första skälvande minuter. Som barn gick jag till Matteus kyrka som låg i vårt kvarter. Där såg jag på julaftonsmorgon söndagsskolans julspel och hörde de välkända julpsalmerna när man sjöng in julen. Musik behövs för att det skall bli jul.
Så var det paketen under granen, stora och små, härliga att klämma på. Flera mjuka paket som säkert innehöll förnuftiga och praktiska saker och så de spännande hårda paketen som kunde innehålla vad som helst.
Mina minnen av önskeklappar. Det år det i ett paket fanns min hett önskade elefant i grönt Skansenglas. Den har jag fortfarande kvar, minns lyckokänslan när jag packade upp den. Fascineras fortfarande av det vackra glaset.
Den lilla taxvalpen som så gärna ville stanna hos oss och som redan valt min mamma till matte. Valpen försågs med röd rosett om halsen och gavs till mamma som julklapp. Den lilla taxen älskade granen, låg gärna under den och drack alltid upp vattnet i julgransfoten. Vi fick vakta julbocken, som taxen med förtjusning brottades med och gnagde på. Taxen blev 15 år. Hon fortsatte att älska julgranen och julbocken, men så var hon också en äkta julklapp. Julbocken fick lagas varje år.
Doften av jul. Doften av pepparkakor. Doften och smaken av julmaten. Köttbullar, skinka och julgröt. Doften av gran, de stickiga barren under fötterna. Barren som man kunde hitta inne nästan ända fram till påsk. Ljusen, glittret, julprydnaderna som kom fram år efter år. Alla röda vackra juldukar. Mattan som mamma broderat och lagt under granen.
Jul för mig handlar om glädje och gemensamhet. Det behöver inte vara överflöd, men det behöver vara traditioner som sprider glädje. För mig har det alltid varit många ljus, glitter, små tomtar och fin julmusik.
