Memoarer från 1800 – talets Skaraborg är det inte så gott om. Det är därför roligt att ta del av de dagböcker i fyra delar som artisten, hovmannen, militären och resenären Fritz von Dardel ( 1817 –1901) skrev på sin ålders höst. De uppehåller sig visserligen väl mycket kring händelser vid hovet, men von Dardels hustru var från Råbäck och som överintendent var han tvungen att resa mycket och kom därför ofta med kanalbåt till Lidköping, Kinnekulle och Läckö.
I minnena skymtar också, bland dåtidens alla berömdheter, Gunnar Wennerberg, Sven Lagerberg ( Sven i Helvete) och Helgo Zettervall, alla födda i Lidköping. I sitt ritblock gjorde han många och snabba porträtt och karikatyrer av dem; och inte bara av dem, hans ritblock är fyllda av roliga, elaka och, fast mera sällan, vackra teckningar och akvareller.
Fritz von Dardel kommer som överintendent 1864 med ångbåt till Läckö via Göta kanal och hans uppgift under denna och många andra resor är att kontrollera statens fastigheter. Han imponeras av slottets vackra läge, men konstaterar att det är i mycket dåligt skick. Efter flera timmar på en skakig bondskjuts kommer von Dardel sent på kvällen till Lidköping, där han till sin förvåning upptäcker att varm mat på grund av brandfaran inte får serveras efter kl. 22. ”Med nöd fick vi litet kallt kött och bröd ” skriver han. Ärendet i Lidköping var att besiktiga kronomagasinen, men de befanns tomma och sakna funktion sedan kronoskatten inte längre betalades in natura, skriver han i sin rapport. Han påpekar också att föreståndaren inte längre gjorde någon nytta och att hans lön på 1000 riksdaler därför utan vidare borde dras in.
I Lidköping hämtas han av bekväm vagn från Råbäck, som ägdes av hans svärfar och färden fortsätter sedan till Mariestad. Landshövdingen där var gammal, ovårdad och knarrig och föga tillmötesgående mot statens inspektör. ” Han var nog vänlig att inte bjuda oss på middag,” står det i dagboken.
Läckö, Råbäck och Lidköping får naturligtvis upprepade besök. I Lidköping retar han sig flera gånger på de tomma spannmålsmagasinen och på väg till Läckö med skjutskärra stannar han i Sunnersberg och beundrar kyrkans van Dyck-tavla. Han vill gärna ha den till Nationalmuseum men grevinnan på Stola vägrar att sälja den.
Vid ett tillfälle träffar han Gunnar Wennerberg ute på Läckö och det är då han passar på att skicka den illa skadade orgelfasaden i Slottskyrkan till Ulriksdal. Tillbaka i Lidköping hittar han på sitt hotell en trupp varitéartister av olika nationaliteter. En belgisk tenor sjöng romanser så högt att taket höll på att lyfta sig, en halvnaken parisiska framträdde med mindre anständiga visor och en tysk spelade glada folkvisor på handklaver. Om än motvilligt erkänner von Dardel, att han är imponerad av nöjesutbudet i Lidköping.
Resan till Stockholm fortsatte sedan med kanalbåt och i Mariestad skriver von Dardel att fängelset syntes på långt håll och han kritiserar i all underdånighet Oscar I, som under sin regeringstid ” överallt lät uppresa palatsliknande byggnader till brottslingars förvarande.”.
Lärde sig aldrig svenska.
Fritz von Dardel föddes i Schweiz av svenska föräldrar och kom först i de senare tonåren till Sverige. Detta gjorde att han hela sitt liv hellre talade och skrev franska än svenska och att hans dagböcker är skrivna på franska. Detta språk behärskade de flesta i von Dardels omgivning och under hans många utlandsresor var hans kunnighet i franska en klar fördel. Han kom till Sverige i avsikt att göra en militär karriär och gjorde det också; hans artistiska talang fick honom dock att studera konst i Paris och detta intresse följde honom sedan hela livet. I de adliga kretsar, där han gärna rörde sig, träffade han den unga Augusta Silfverschiöld från Koberg och Råbäck, tycke uppstod och bröllopet firades 1842 på Råbäck, dit familjen ofta återvände på somrarna.
Som ung kapten vid Svea Livgarde hade von Dardel kamperat ihop med den blivande Karl XV, som lärde sig att uppskatta honom. Detta hjälpte von Dardel att göra en snabb karriär, han blev bl. a prinsens adjutant, överstelöjtnant, senare kabinettskammarherre, militärattaché, preses för Konstakademin och överintendent. Han var en lysande konversatör, känd för sina kvicka skämt och ansedd som en världsman med känsla för stil och etikett. Hans många goda egenskaper sattes högt av kungen och von Dardel och kungen blev goda vänner. Detta hindrade inte hans kritik av kungen. Von Dardel tyckte inte om de kungliga snedsprången med pigor, komedienner och hovfröknar och ville se honom mer i arbete och visa ” andra böjelser framträda än smak för alla slags nöjen och lustbarheter”. Kungen lovade alltid att bättra sig, men det stannade vid tomma löften. Von Dardel påpekar också för kungen att han har lätt för att tappa omdömet, när han druckit för mycket och att detta inträffade blott alltför ofta.
Till vänskapen mellan von Dardel och kungen bidrog också kungens konstnärliga intresse, han målade själv tavlor och saknade långtifrån talang. Von Dardel tjänstgjorde då som lärare men anlitades också flitigt som smakråd vid utställningar och vid inköp till de kungliga slotten.
Minnena är naturligtvis fyllda av skildringar från de nöjen som hovet roade sig med, det är baler, supéer, slädpartier, kägelspel, kortaftnar, utflykter, konserter, teaterföreställningar och hästkapplöpningar i en aldrig sinande ström. Det är visserligen trevliga tidsbilder men de blir i längden tröttande. Mycket är dock värt att kommas ihåg, t ex en händelse som övertygande visar Karl XV:s popularitet. Den inträffade när ståndsriksdagen röstats bort och det av denna anledning gavs en nyskriven teaterpjäs för att hylla den nya tvåkammarsriksdagen. Kungen själv var närvarande, men upptäckte, när han kom ut från teatern, att en folkmassa spänt från hästarna på den kungliga vagnen. Meningen var att kungen skulle dras hem till slottet av de trogna medborgarna. Karl XV uppskattade inte alls idén och en otrevlig situation hotade att uppstå. Kungen räddade den genom att ropa: ” Jag vill aldrig lägga selar på mina undersåtar”. Detta yttrande upprepades med hänförelse av alla och folkmassan började hylla kungen med sång och hurrarop.
Utlandsresor.
Fritz von Dardel gjorde ensam eller i sällskap med kungen en rad utlandsresor och hans skildringar av dem är underhållande tidsdokument. I Paris får han träffa både kung Ludvig Filip, kallad kung Päron, och senare också kejsar Napoleon III. Von Dardel dekoreras med Hederslegionen och blir väl sedd vid det franska hovet, inte minst tack vare sina kunskaper i franska. Han rör sig i de fina salongerna, där han ofta får tillfälle att rätta till olika missförstånd om Sverige, t ex att damer brukar ha en torr fisk i fickan som de suger på i stället för sötsaker.
Efter ett besök i London skriver von Dardel att staden är smutsig och han är kritisk till det nybyggda Kristallpalatset, det är inte av sten utan ett fuskbygge av målat trä och papp. Han ryser också när han ser de unga, aristokratiska damerna han presenteras för tömma fulla dricksglas gin i ett drag. Drottning Victoria uppvaktar han tillsammans med den svenske kungen. ” Hon drack bara portvin och bar sorgdräkt, den magnifika fruktdesserten rörde hon ej”. Säkert inverkade von Dardels franska uppfostran på hans bristande uppskattning av allt engelskt.
Hemfärden från ett av besöken på kontinenten blev en minnesvärd maskerad. Kungen ville inte bli igenkänd utan lät olika medresenärer spela rollen av kung. Författaren Herman Bjursten var majestät i Hannover och en annan svensk fick rollen i Liège.
Under alla sina resor passar von Dardel på att odla sina egna intressen. Han besöker olika konstgallerier och han hälsar på hos svenska artister i t ex i Paris, Dusseldorf, Florens, Neapel, Köpenhamn och Köln. Ivrigt lyssnar han också till Frans Liszt och Strauss i Wien och han gläder sig åt Kristina Nilssons sång i Paris. Han tycker dock att hon är en bättre skådespelerska än sångerska.
Karl XV – en ivrig gluntsångare.
Gunnar Wennerberg hade träffat Karl XV i Uppsala, då denne ännu var prins och studerade där. Prinsen kom att bli en av Wennerbergs största beundrare och de umgicks flitigt i Uppsala, där bägge gärna deltog i det juvenaliska sällskapslivet. Gluntarna hade nyss skrivits och prins Karl lyssnade, gripen och förtjust till dem och uppträdde gärna själv som en inte oäven gluntsångare. Hela sitt liv kom att betrakta sig som Uppsalastudent och sina vänner från Uppsala skaffade han ämbeten i Stockholm för att ofta kunna umgås med dem i studentikos anda.
Det berättas att kungen hade en byst av Gunnar Wennerberg stående i sitt arbetsrum och alltid besökte honom i Skara i samband med de militära övningarna i Axvall. Umgänget fortsatte naturligtvis sedan Wennerberg flyttat till Stockholm.
Vid ett midsommarfirande på Djurgården berättar von Dardel om gluntsång; både Wennerberg som magistern och Otto Beronius, den ursprunglige glunten, sjöng tillsammans med andra uppsaliensare, varav en lite elakt kallas punscheolog. Memoarerna berättar: ”Dessa gluntar utföras med verkligt konstnärskap. De hava dock en liten olägenhet, eftersom struparna hava fallenhet för att bliva torra, så är punschen ett villkor för en lyckad prestation. Hos kungen dödar punschen hans vanliga finkänslighet och medför stundom råhet”.
På det kungliga slottet Ulriksdal träffades ofta medlemmarna i det skämtsamma och illustra sällskapet Enkan Bloms Bekanta och det för att spela kägla. Kungen var duktig på det och han samlade gärna sina vänner till kägelbanan. Där inte bara spelades det utan man drack också hinkvis med punsch och åt sexor fram till småtimmarna Naturligtvis ingick även glada sånger i kägelträffarna och Gluntarna stod alltid på repertoaren. Deras skapare deltog gärna, men ämbetsplikter och familjeangelägenheter hindrade honom ofta.
Den kungliga gunst som Gunnar Wennerberg åtnjöt förslog dock inte alltid. När Brynolf, hans yngre bror som var konstnär, skulle väljas in som medlem i Konstakademien och delta i dess utställning misslyckades detta. Det satte von Dardel som konstkännare och ordförande stopp för. ”Brynolfs tavlor är mycket medelmåttiga och har fel i perspektivet”, skriver han.
Sista resan med kungen.
Karl XV hade länge lidit av en magsjukdom och läkarna ville göra ett sista försök att bota honom genom att skicka honom till Aachen för en badkur. Kungen föreslår att von Dardel skall följa med och denne är lojal och tackar ja. ” Jag är ju kungen skyldig för tjugufemårig vänskap och kungen är ju så sjuk att han inte tål att se så många, men min fysionomi kan han tåla”.
Med extratåg genom Sverige och i kungliga salongsvagnar genom Tyskland gick färden och efter att man först prutat på hotellpriset inleddes behandlingarna av kungen. Ingen bättring märktes dock trots promenader i vagn, svavelbad, vila och kortspel med cigarrer och punsch.
Under hemresan blev kungen allt sämre och vid framkomsten till Malmö var han döende. Von Dardel var en av dem som vakade vid dödsbädden och något av det sista som kungen yttrade var: ” Adieu, Fritz”.
Fritz von Dardel har genom sina dagböcker, sina skisser, akvareller och karikatyrer gett eftervärlden en god bild av den epok som han själv levde i. Lidköpingsbor kan glädja sig åt många beskrivningar och teckningar från hembygden, välkänd är bilden från 1850 av bron över Lidan sedd från Gamla Staden Von Dardel har också kallats Sveriges förste serietecknare, han gav nämligen 1849 ut seriealbumet ” Gubben med skåpet”.
