Under sina Stockholmsår i mitten av tjugotalet försörjde sig Carl Löwenström som konstnär och radskrivare i olika tidningar. Hans djärva försök att starta en skämttidning hade misslyckats, men Löwenström tog nu inte detta så hårt.
Han hade genom träning och talang blivit en skicklig karikatyrtecknare och många av hans alster hade publicerats. Löwenströms idrottsintresse gjorde att han blev något av en specialist på att rita av tidens idrottsmän, bland dem Arne Borg, Harry Persson, Edvin Wide och Sven Rydell. Troligen hade han sett många av dem tävla i Olympiska spelen i Paris.
Löwenströms framgångar som tecknare gjorde att han kom på idén att ge ut en bok med sina karikatyrer. Sedan han med sin vanliga optimism och övertalningsförmåga lyckats skaffa fram pengar kunde boken lämna tryckpressarna 1925. Den hette: ”Hundra populära idrottsmän. Karikatyrer ritade av Carl Löwenström”. Märkligt nog så hade den kände kåsören Kar de Mumma övertalats att skriva förordet. Och det berodde säkert både på hans idrottsintresse och på att kåsören uppskattade Löwenströms artisteri. Kar de Mumma skriver bl. a följande i sitt förord: ”En artist bör vara som en skönhetsdoktor, han gör en uppnäsa rak, tänder jämna och små ögon blir stora allt eftersom modellen vill ha det”. Det rådet har nog inte Löwenström följt för hans tuschpenna förstorar och förvränger modellernas små skönhetsfel; ändå känns deras folkkära nunor lätt igen.
Boken sålde bra, idrottsintresset hade redan blivit stort i Sverige, och Löwenström hade plötsligt skapat sig ett namn både i sport- och konstnärskretsar. Han hade också fått en hyfsad ekonomi och kunde välklädd leva det glada livet på Stockholms guldkrogar bland kändisar och vackra kvinnor. Men han upplevde det som en allvarlig brist att han saknade språkkunskaper och konstnärlig skolning och beslöt att göra något åt det. Och med sin vanliga framåtanda bestämde Löwenström sig för att börja studera utomlands och det gjorde han länge och grundligt – åtminstone länge; han kom hem först vid Andra världskrigets utbrott.
De upplysningar som ges om konstnärer i konstlexikon bygger ofta på uppgifter från konstnären själv och eftersom Löwenström knappast gjort sig känd som sanningsvittne i andra sammanhang bör man ta hans uppräknade meriter med en nypa salt. Enligt dem ska han ha studerat vid Ècole des Beaux Arts i Paris och vid akademier i Italien och Spanien; det påstås också att han fått stipendium av prins Eugen, haft framgångsrika utställningar över hela Europa och blivit känd för sina etsningar från Westminster Abbey. Vad som är sant av detta är kanske bara att han rest runt i hela Europa, besökt museer, målat och sålt tavlor. Han har säkert levt ett hårt liv och troligen tvingats ta ströjobb för att överleva.
Löwenströms tillvaro som resenär tog abrupt slut när Hitlers trupper började marschera in i det ena landet efter det andra. Han tvingades att återvända till Stockholm, men fann snart att ingen längre kom ihåg honom där och att tiderna var kärvare än förr, särskilt för konstnärer. Löwenström fick försörja sig genom att springa runt och försöka sälja teckningar till tidningar, rita programblad till biografer och skriva noveller och konstrecensioner. Inkomsterna av detta var små för att inte säga obefintliga och förslog möjligen till mat men inte alls till färger, dukar och penslar.
Under dessa besvärliga förhållanden var det inte så konstigt att Löwenström drabbades av psykisk ohälsa. Han fick en sjuklig idé om att bli berömd genom att skänka en dyrbar konstsamling till sin gamla hemstad Lidköping. Men hur skaffa tavlorna? För honom fanns bara en utväg, nämligen att själv måla dem. Frenetiskt och med abnorm energi sätter han i gång att skapa och till slut har han en vacker samling av falsk konst med signaturer av Albert Engström, Einar Jolin, Einar Nerman, Georg Pauli, Anders Zorn, Bruno Liljefors och andra berömda konstnärer.
Bubblan spricker då han ertappas med sälja några förfalskade Albert Engström för att få mat för dagen. För polisen förklarar Löwenström att tavlorna är äkta, att han heter Hybinette, är licentiat i konsthistoria med examen från Bryssel och bor på Sveavägen 67. Han släpps men snart upptäcks det fler tavelförfalskningar ute i handeln och polisen beslutar att göra en husundersökning hemma hos Hybinette. Det upptäcks då att den uppgivna adressen är en park med en fontän.
Tidningarna slår upp historien stort och en av dem har en fet rubrik: ”Tavelskojaren som bodde i en fontän”. Snart har dock lagens långa arm letat rätt på Löwenström och vid husrannsakning i hans torftiga hyresrum hittas mer än femtio falska konstverk, många av dem så skickligt gjorda att de är svåra att skilja från originalen. Efter många krumbukter erkänner konstnären till slut sina förfalskningar och verkar närmast glad över att bli avslöjad. Han inser full av ruelse den skandal som skulle drabba både honom och Lidköping, när det avslöjades att stadens förnämliga konstsamling inte innehöll ett enda original.
I häktet bryter Löwenström samman och verkar allt mera labil och otillräknelig, han har tvångsföreställningar, mardrömmar och hallucinationer och förs därför över till Långholmens sinnessjukavdelning. Efter noggranna undersökningar där förklaras han straffri på grund av sinnessjukdom och skickas till ett mentalsjukhus för vård.
Historien om Kalle Löwenström förefaller få ett tragiskt slut, men så blev det lyckligtvis inte. Efter några år är nämligen Kalle utskriven och i full konstnärlig verksamhet. Mer om det kommer i en avslutande artikel.
