Det finns inte många utställningar som kan sägas vara nödvändiga att producera. Men har man som arrangör hittat uppslaget till en sådan sitter man med trumf på handen. Det skall mycket till för att projektet helt och hållet ska hamna i diket. Vandringsutställningen ”Normen skaver” är ett sådant projekt. ”Normen skaver” är producerad av Arbetets museum och Fritt Fram, ett samarbetsprojekt om sexuell läggning. I bakgrunden finns även tunga intressenter som de stora fackliga organisationerna och Försvarsmakten. Och, javisst, EU-pengar finns förstås på kistbotten också. ”Normen skaver” tar sig an ett både tabubelagt och angeläget ämne, diskriminering på arbetsplatsen på grund av sexuella preferenser. Utställningen har tidigare visats på Arbetets museum i Norrköping och på Malmö Museer, och når nu Kulturhuset.
Sexuellt relaterad diskriminering är något av det mest förrädiska man kan råka ut för som människa. Den skär tvärs igenom alla andra kategorier vi brukar använda för att – rätt eller fel – klassificera människor. Och den häftar ofta för livet. En bög eller flata kan ju inte byta socialgrupp eller politisk åsikt i hopp om att undgå förföljelse. Och man kan heller inte luta sig mot den delvisa trygghet som etnisk eller religiös tillhörighet skapar. Att sätta samman en utställning på detta tema är med andra ord i högsta grad politiskt korrekt, i begreppets positiva bemärkelse. För visst skaver den heterosexuella normen både här och där? Alla, från idrottsledaren som känner ångest inför adepternas eventuellt oblyga blickar i duschen till det lesbiska paret som blir tyst och surmulet uttittat på kvarterspuben, alla är vi delar av samma system av förtäckt och normbaserad repression.
Inom konsten har denna problematik närmast varit mainstream under de senaste decennierna. Och fattas bara annat: redan 80-talets postmodernister hittade i det heterosexuella normsystemet en struktur som tydligt avspeglade den osynliga men inte mindre kännbara maktutövning som efterträtt det explicita förtryck det gamla samhällets auktoriteter ägnade sig åt. Just diskussionen kring könsmakt, sexuell identitet och dess influenser på samhället i stort blev också en språngbräda för en ung generation konstnärer som ifrågasatte de estetiska ideal som modernismens stadfäst och gjort till normen för inte bara konstskapande, utan för allt bildseende. Denna kritiska granskning fortsätter, och har gradvis vidgats till att omfatta även fenomen som reklam, mode, arkitektur, design, musik och de flesta andra kulturella uttrycksformer.
Mot denna bakgrund är det intressant att ”Normen skaver” presenterar sig som en i stort sett anonymiserad utställning, trots att man uppenbart lånat diverse grepp från den samtida konstscenen. ”Normen skaver” tar sin utgångspunkt i en numera allt vanliga form av utställningsestetik, som kort och gott går ut på att hellre berätta en historia än att visa fram ett antal isolerade objekt, en strategi som även konstnärerna i allt högre grad kommit att ty sig till. Postmodernismen må ha gjort sitt bästa för att ta livet av ”de stora berättelserna”, men de små berättelserna lever i högönsklig välmåga, och tycks snarare få en växande betydelse som ett medel att ge våra upplevelser i utställningsrummet ett pedagogiskt ramverk.
I ”Normen skaver” har man framför allt använt sig av den slags narrativa estetik som vi känner igen från exempelvis dataspelsvärlden, där berättelsen vi är medskapare av förs framåt via ett närmast oändligt antal val vi tvingas göra för att vara kvar i spelet. (Den ironiskt lagde kan förstås här igenkänna den nutida konsumentens ständiga bryderier med val av elbolag, pensionsfond, telefonioperatör och gud vet vad.) I bakgrunden finns en pedagogisk ideologi lika gammal som lärandet själv, nämligen att bara det självupplevda ger verklig kunskap och kraft att förändra en statisk situation. Genom att ur ett inifrån-ut-perspektiv konfronteras med fördomarna skall vi komma på bättre tankar och bli ädlare människor. Därav de hotfullt stirrande ögonen innan för utställningen entré, och den åtföljande rösten som ställer obehagliga frågor om vår läggning. Därav formuläret som vi förväntas fylla i för att se hur fördomsfulla vi är.
Men pedagogerna bakom ”Normen skaver” har insett att man inte bara kan konfrontera besökarna, man måste även få dem att sänka garden en smula och dra på smilbanden. Det förklarar presentationen av fikamuggar med queer-touch och hörnorna där straighta attiraljer och symboler blandats upp med enstaka detaljer som talar ett annat språk, som när grabbrummet försetts med ett par Barbiedockor eller tjejrummet med några strategiskt placerade vapenattrapper. Frågan är dock hur verkningsfull denna utställningsestetik egentligen är. Barbiedockorna och vapnen snarare förstärker den stereotypa uppfattningen om klyftan mellan gay och straight, och detsamma gör fikamuggarna. Det vällovliga syftet skyms bakom en ridå av politisk korrekta schabloner. Riktigt pinsamt blir det när besökarna förväntas ta på sig främmande kostymer och för ett ögonblick gå in i en annan roll. Det signalerar mer dagis än respekt för publikens intellektuella kapacitet.
Mest lyckad blir utställningen när den rör sig riktigt nära den samtida konstens uttryck, som när vi konfronteras med till synes traditionella porträttfoton och samtidigt får valet mellan att antingen se dem ur ett heteronormativt perspektiv eller ur ett queer-perspektiv. Eller när vi med hjälp av ett lådsystem ges en både rolig och tänkvärd påminnelse om hur manisk den ständigt pågående kategoriseringen av människor ofta är. Den största svagheten med ”Normen skaver” är annars just att den gärna lånar av den samtida konstens yttre uttrycksformer, men inte vågar gå hela vägen och bejaka dess mer ambivalenta, motsägelsefulla sidor. Det är sällan man får sina cirklar allvarligt rubbade. Jag saknar exempelvis en mer självutlämnande kritik à la Martin Sjoberg eller ett vredgat och accelererat engagemang à la Joanna Rytel, två exempel på konstnärer som vågar tumma på spelreglerna för att nå längre. Som nu är fallet skaver utställningsestetiken nästan mer än normen.
