Jag penetrerar humuslagret i trädgården som en liten början på min undersökning. Ligger i magläge, iförd en av mig specialsydd tubliknande dräkt, tillverkad i ett kraftigt rosafärgat vattenavvisande bomullstyg med gummiförstärkningar på mage och benparti. Samt cyklop med andningsrör. Denna belägenhet har tillkommit genom min vilja närma mig den lilla världen, mikrovärlden, att byta perspektiv. Jag har alltid tyckt om att se på saker uppifrån, är mycket förtjust i att se filmer med många sådana bilder och då spelar innehållet inte så stor roll bara jag får njuta av detta flygperspektiv, kanske för att alla problem verkar så futtiga och nästan obefintliga när man ser på världen från ovan.
Idén här är att vända på perspektivet och försöka se tillvaron underifrån som små varelser ser från barn till skalbaggar.
Mitt första försök är att krypa i lägenheten, jag har föresatt mig att likna en mask så mycket som möjligt, detta ovärderligt nyttiga lilla djur. Som barn lekte jag en lek som gick ut på att röra sig som en mask man fick bara ta sig fram liggande på mage utan hjälp av armar eller ben, sålunda försöker jag röra mig i min maskkostym.
När jag börjat känna mig hemtam med detta sättet att förflytta mig fortsätter jag utanför lägenheten.
Ett problem är förstås andra människor, grannar och liknande som säkerligen undrar vad det är frågan om. Men jag måste över den gränsen om jag skall genomföra detta.
Tittar försiktigt ut i trappuppgången, kusten verkar klar, det är vid den tiden då de flesta gått till jobbet.
Ålar försiktigt ut på våningsplanet och puffar till min ytterdörr så den stängs, känner tydligt att nu finns ingen återvändo, jag skall genomföra vad jag föresatt mig.
Jag måste nedför trappan, allt verkar så stort, enormt avstånd till taket. Nosar på första trappsteget, kommer ner med huvudet och bröstkorgen känner att jag har ett grepp det här går nog bra, då hör jag en dörr öppnas på översta våningen, helvete
också, men det skall ju ske förr eller senare, vår trevlige granne kommer nerför trappan.
Han verkar ofantligt stor och tornar upp sig som en jätte med stora fötter, jättehaka och trynliknande näsa så här underifrån, han ser med något uppspärrade ögon på mig där jag ligger halvägs nedför första avsatsen. Jag tittar upp på honom och tänker att något måste jag säga, så jag hugger till med att det är ett performance-research som handlar om perspektivbyte vilket kanske är nästan sant, jag vet inte ännu var detta skall leda.
Har de inte trott att jag är galen tidigare så lär de väl tro det nu, människorna som jag oundvikligen kommer att träffa i denna min gärning.
Grannen nöjer sig med mitt svar, men ser en aning skrämd ut av någon anledning.
Tack och lov för att ytterdörren är uppställd så jag fritt kan ta mig ut på gården.
Jag nosar på gruset, allting doftar på ett annat sätt härnerifrån, grus, gräs, och sand men en intensitet som jag aldrig tidigare noterat.
Har så äntligen nått blomsterrabatten, blommorna ser helt annorlunda ut underifrån med grova stänglar och ljus som silar genom de väldiga kronbladen liknande fallskärmar och färgerna verkar mer mättade och kraftfulla. Ålar vidare till den bortre rabatten, bakom denna finns en jordremsa att gräva sig ned i utan att åstadkomma för mycket förödelse.
Jag har utrustat cyklopen med en liten ficklampa som jag lätt kan tända och släcka med en liten puff mot marken.
Börjar böka mig nedåt i jordmassan och stöter på en liten trevlig skalbagge som kliver runt på jordkokorna som verkar vara enorma berg att forcera för den, drar mig lite åt sidan för att inte störa. Här är ett myller av liv. Maskar, skalbaggar och allehanda kryp, så jag får vara försiktig för att inte skada dem.
Världen är sannerligen annorlunda härnere, men minst lika stor som i ovanperspektivet.
Regnet börjar falla, enorma bombliknande droppar som faller på bladen glider och rinner ned i jorden, gräset vajar som en stor samfälld skog och ljuset är förtrollande.
I en sidospårstanke funderar jag över att man kunde ordna resor ”Upplev den undre världen under humuslagret” t.ex. istället för alla banala charterresor folk åker på.
Man behöver bara sy sig en maskkostym, ha cyklop och en ficklampa. En kostym kan man sy under höstkvällarna i kursform, kanske ABF eller något annat studieförbund skulle vara intresserade, minst fem deltagare, och sedan sommar och dags för avfärd…
Nåväl jag har arbetat mig fram i en liten fåra strax under humuslagret och fått de märkligaste oväntade upplevelser, av doft, ljus och närhet till jord och växter.
Nästa etapp är att ta sig utanför trädgården och ut i stora världen ….
Kapitel II
Jag har funderingar på att uppdatera min ”kostym” med en liten solfångare på ryggpartiet och möjlighet att reglera temperaturen från värme till kyla inuti dräkten
En liten vattenbehållare med sugrör istoppad i en ficka innanför kostymen var dock ett lättlöst problem. De andra teknikaliteterna får anstå så länge.Dessutom har jag inte råd,
men kanske är det möjligt att söka pengar från kulturrådet om intresset för entreprenörskap fortfarande finns inom detsamma. Jag får väl se….
Emellertid har jag avancerat från trädgården och är ute i den allmänna omgivningen.
Det är tidig morgon och de flesta sussar sött i sina sängar.
Funderar på att åka spårvagn till stadens stora park men beslutar mig för att vänta med den prövningen och siktar in mig på det lilla grönområdet i närheten.
Luften känns förhållandevis behaglig jag har ännu inte mött några människor.
Kravlar fram i promenadtakt och når området jag siktat in mig på, har bökat in mig i en plantering med diverse sällskapliga nyckelpigor, humlor och till och med en grävling
som tycktes fundera över vad det var den såg. Helt klart var det inte en grävling i alla fall verkar den tänka.
Jag får bra ögonkontakt med den och den verkar på något sätt förstå mina intentioner, en tyst överenskommelse om delat revir och den återgår till sina sysslor. Så bra! Önskedrömmen är inte precis att hamna i en revirstrid med en grävling.
Det har nu förflutit några timmar och förmiddagen är långt framskriden.
Jag ser en grupp dagisbarn närma sig för att ha utflykt i parken. Sådärja, nu fick en liten knatte syn på mig som pekar och undrar, vad det där i rabatten är för något, drar med sin lilla kompis och kommer fram till mig och frågar, ”Va gör du för nånting?”
Jag svarar enkelt att jag vill se hur saker och ting ser ut från marken och jag blir omedelbart förstådd av dessa småbarn.
Förskoleläraren är inte lika förstående. Han har kommit fram till barnen som samtliga har flockats kring mig. Den blick ja får talar tydligt om vad han anser om mitt tilltag ”En komplett galning” så han meddelar barnen att de inte skall ha sin utflykt i parken utan ta sig till ett annat mål. Så i samlad tropp travar de iväg, med förskoleläraren som en oroad kycklingmamma i spetsen. Barnen vinkar åt mig, Hej då masken!
Ja, ja det är väl kanske en inte helt oväntad reaktion, men lite orättvist kan det kännas.
För det är ju inte jag som är farlig i denna värld, utan helt andra saker som hotar. Men det var roligt med ungarnas reaktion.
Det är behagligt här, svalt under jorden och mängder av nya insikter.
T.ex. har jag sett en spindel på nära håll spinna sitt nät. Den kom glidande uppifrån träden och landade mellan några grenar och påbörjade sitt värv. Jag har sett många spindelnät men aldrig tillverkningen av ett sådant, genomtänkt form och funktion som om någon planerat innan. Det är nästan så man får en religiös livshållning av detta.
En annan upplevelse som inte gjorde mig fullt så extatisk var de så kallade mördarsniglarna, som går fram som små bulldozers omöjliga att få kontakt med. De bara äter och äter Glufs! Glufs!
Jag beslutar dock att det är nu dags att krypa hemåt, når gräsvallen jag måste över och tittar upp.
Veterangänget på parkbänken har hunnit samlas för sina första förmiddagsöl. En av dem höjer sin ölburk för att ta en klunk, då får han syn på mig, ögonen vidgas av fasa.
Han slänger sin burk och ölet han hunnit ta in sprutar ut åt alla håll, han skriker, HJÄLP! Nu får det sannerligen vara slut på detta levernet! Jag skall bli nykter, han rusar upp från parkbänken och vrålar jag måste till polikliniken för avgiftning.
Även hans kompisar har fått syn på mig och reaktionen verkar vara samfälld.
Jag ser fem personer med svåra alkoholproblem rusa iväg, med det utsagda syftet att nyktra till och förbli sålunda.
Jag har alltså på detta sätt gjort dagens goda gärning tänker jag.
En oväntad händelse, tänker att detta kan praktiseras vid andra tillfällen. Parkerna i staden är många med tillhörande parkgäng. Kanske kan jag samverka med nykterhetsvården.
Bestämmer mig för en liten avstickare, istället för att krypa direkt hem.
Det finns en liten damm i närheten och jag vill testa att simma i kostymen.
Får blandade reaktioner på min uppenbarelse. En dam ute med sin hund bara
skrattar, och frågar vad jag sysslar med. Jag förklarar, och hon önskar mig lycka till.
Andra ser förfärade ut och verkar fundera på att ringa polisen. Vilket senare också sker.
När jag kommer fram till den lilla dammen, glider jag försiktigt ner i den. Jag har tidigare övat på att flyta i badkaret med dräkten på, så jag vet att det kommer att fungera.
Vattenvärlden är så tyst och säregen. Näckrosor växer i den med sina drömska långa vattenrötter som jag betraktar under ytan. Det går bra att simma i kostymen, jag ålar och slingrar mig fram i vattnet.
Jag simmar mot strandkanten och häver mig upp.
Återigen träffar jag på dagisgruppen med den hysteriska förskoleläraren.
Jodå, han får syn på mig och kommer fram till mig där jag ligger och vilar på gräset efter simturen.
Han säger: Är det du igen? Följer du efter oss? Jag svarar Ja, på första frågan och nej på den andra.
Han säger att jag inte verkar vara normal och att han nu skall ringa till polisen så de får ta hand om mig och tillägger att man vet aldrig vad en sådan som jag kan ta sig till och att han har barnen att ansvara för och möjligen skulle jag kunna vara någon slags terrorist.
Jahaja, inser att det inte är någon idé att argumentera med denna lättskrämda individ, utan låter saken ha sin gång.
Polisen kommer och plockar upp mig. Problemet är att de inte vet vad de skall anklaga mig för. Förargelseväckande beteende kanske? De säger att med tanke på maskeringen skulle jag kunna vara en potentiell terrorist, och att mina förklaringar bara är en täckmantel.
De hittar inget substantiellt att hålla kvar mig för och är tvungna att släppa mig.
Då historien hunnit nå media, har jag fått ett gäng sympatisörer, ett femtontal som beslutar sig för en gemensam demonstration iförda maskkostymer och diverse plakat,
Med bl.a. texter som ”Rör inte min maskkostym”
Vi avtågar en lördag från stadens centrala torg. Vädret är lagomt varmt och många människor är ute och vimlar.
Vi strider för rätten att utforska den marknära världen och att få vara iförda den beklädnad vi behagar.
Vi får massor av support efter demonstationen bl.a. i media och allt löses på bästa sätt.
Numera har vi etablerat ”Det jordnära sällskapet” och håller också öppet för andra kostymeringar som ex skalbagge och gräshoppa.
Vi har regelbundna träffar och är ute på expeditioner när vädret tillåter.
Ibland känns det som att jag skulle vilja bosätta mig under ett lager av lätt uppluckrad jord och bara betrakta när regnet faller med sina tonade vackra droppar.
Kapitel III
”Det jordnära sällskapet” har nu över hundra medlemmar. Somliga medlemmar har utvecklat sina dräkter till högteknologiska underverk, med inbyggda system för näringsintag, kyla värme etc. vilket gör det möjligt att leva i dräkten veckovis utan avbrott. Detta lämpar sig bra när man vill göra långa utflykter ut till mer genuint lantliga omgivningar.
En lustifikation är att vi ibland får sällskap, av en mindre kråkkoloni när vi är ute och kryper. De sitter på våra ryggar, likt oxhackare och pickar insekter som fastnat på dräkternas ryggparti.
Detta har sin fascination, men jag måste tillstå att jag emellanåt vill göra egna ensamma utflykter i grannskapet.
Här om dagen var jag ute och kröp i ett skogsparti då jag till min oförställda häpnad fick syn på en c:a fem cm lång pyssling klädd i en slags Robin Hood mundering, som satt och lyssnade med mycket stora öron riktade mot marken.
Hen sa mig att de, pysslingsfolket, inte brukade visa sig för människor men att hen trott att jag var ett djur. Efter att ha betraktat mig närmare slöt hen sig till att jag inte var farlig för dem.
Under tiden hen talade med mig minskade storleken på hens öron och min nyfikenhet fick mig att fråga om hur det kunde komma sig.
Hen förklarade att de har en förmåga att lyssna som överstiger det vanliga människoörats. De kan tom lyssna på samtal som försiggår på andra sidan jordklotet, genom att rikta sina öron mot ett visst mål och liksom vrida örat så allt buller filtreras bort, de kan lyssna på samtal i Peking t.ex.
Jag frågade varför de gjorde detta och pysslingen sade mig att det är mycket viktigt för att kunna bedöma tillståndet i vår värld och att de har fler förmågor som ännu inte kommit i bruk.
En av förmågorna är att det kan förminska sig till partikelnivå och därigenom kan ta sig in i elektroniska kretsar. De kan på så sätt kortsluta all datortrafik, vilket kan komma till pass om människorna inte ändrar sitt leverne och beteende.
En människa är på väg mot oss, då hen plötsligt rullar ihop sig och blir liten likt en grön ärta som ser helt obetydlig och harmlös ut. För att som hen säger senare, undvika kontakt med människor då vissa av dem skulle kunna sabotera deras plan.
Pysslingen säger att de planerar att ta sig in i vissa politikers talorgan och få dem att säga t.ex. istället för: Nu skall vi sänka skatterna för de rikaste, så blir det: Nu skall vi öka skatterna för de rikaste och hur de än försöker så blir det sagda vad vi beslutat säger hen.
Detta är ett helt häpnadsväckande perspektiv i rätta pysslingshänder tänker jag.
Omstörtande sprängstoff för att förändra ett samhälle som alltmer börjar gå överstyr med orättvisor, miljöförstöring och ett vansinnigt ekonomiskt tänkande där man oftast bräker om tillväxt, detta vansinnesmantra för en illusion om vinst.
Naturligtvis måste man dra den negativa tillväxten dvs. allt avfall som uppstår i produkternas kölvatten och vad det kostar att sanera miljön efter tillverkningen av vissa varor, som bilar t.ex. först då får vi den rätta tillväxtsumman.
Vi är rörande eniga i vår samhällsanalys och kan tänka oss ett samarbete : ”Det jordnära sällskapet och pysslingsgerillan förändrar samhället”
Vi har nu bestämt oss för ett besök på den årligt återkommande politikerveckan i Grandalen, vi färdas med tåg och jag har packat min maskkostym för jag vill inte använda den när vi reser.
Ett antal från Det jordnära sällskapet är också med på resan.
I min ryggsäck färdas pysslingarna likt gröna ärtor i en ask.
Strategien här är att invadera den del av hjärnan hos politikerna som möjliggör förmågan att ljuga och inte enbart påverka talorganet. Vi skall samverka för att helt enkelt förhindra ljugandet. Vi anländer i god tid till Grandalen.
Politikertalen börjar först om några timmar så vi har gott om tid för förberedelse. Vi sätter upp våra tält på en campingplats i närheten, och ordnar med praktiska detaljer tills det är dags
Vi i ”Det jordnära sällskapet” kränger på oss våra dräkter, det ser väldigt oskyldigt och ofarligt ut med vårt lilla naturflumsällskap som många nog anser att det är.
Vi har delat upp ärtorna (pysslingarna) mellan oss samt försett oss med varsitt ärtrör.
Vi placerar oss i närheten av scenen där talen strax skall börja.
Så är det först dags för statsministern som äntrar scenen och ställer in mikrofonen, jag blåser diskret iväg en ärta som raskt försvinner in genom statsministern gap utan att han märker något. Han börjar han sitt tal med de vanliga inledningsfraserna. Sedan börjar det intressanta. Statsministern säger: ”Vi i vårt parti har alltid värnat de rikaste i samhället och tänker så fortsätta, då vi anser att det är det naturliga urvalet ” svettdroppar syns på statsministerns panna han sväljer och säger, ” Vi är för ett segregerat samhälle med en rik härskarklass och en underklass som betjänar den härskande. Skilda bostadsområden, gärna så kallade ”Gated communites” för de rika så vi slipper se den otäcka arbetarklassen”. Statsministern har börjat vackla på scenen, lossar på slipsknuten och svetten forsar från pannan. Han försöker säga att ”jag är visst inte mig själv idag” men det blir ” jag är visst mig själv idag”. Han börjar faktiskt gråta och får föras av scenen med hjälp av sina assistenter.
Statsministerns sekreterare som inte hunnit få en ärta/pyssling i sitt gap säger att statsminister är överansträngd, han har arbetat för mycket den senaste tiden och behöver vila.
Dags för nästa talare, Centerns partiordförande tillika näringslivsminister, får också en diskret ivägblåst ärta i gapet utan att heller märka den och börjar sitt tal med att säga att hon instämmer med statsministern samt att ” de sociala skyddsnäten helt bör tas bort och att vi bör återgå till den gamla tidens fattighus ” Centerledarens har skor med höga klackar vilka viker sig bakåt så hon lutar oroväckande och faller ned på scenen. Centerledaren får också ledas av scenen med hjälp av personal.
Utbildningsministern och Folkpartiets ledare får samma behandling som de tidigare och att han säger sig egentligen strunta i det obegåvade och obildbara folket och innehar sin post som en språngbräda för att uppnå makt och få en lönsam position i samhället efter sin politikerkarriär. Efter detta uttalande får han en stirrig inåtvänd blick och verkar få ett epileptiskt anfall. Sjukvårdare tillkallas för att ge honom en lugnande injektion av något slag.
Finansministern förklarar sig något oväntat vara en riktig kommunist som har haft rättvisa som sitt ledmotiv, men har valt denna post, då han är besviken på och har tappat tilltron till folket som han säger sig förakta och att de bör hållas med låga löner då de annars bara slösar sina pengar på sprit och simpla nöjen. Plötsligt fnittrar finansministern och säger att han skall berätta en hemlighet, om vad som brukar ske på partiets julfester. Jo, säger han, då brukar vi sjunga en sång med samma melodi som ”Små grodorna” fast vi har bytt ut grodorna mot låginkomsttagarna, då låter den så här säger han och börjar sjunga ”Små låginkomsttagarna, små låginkomsttagarna är lustiga att se, ej öron, ……….osv, och nu är finansministern i sitt esse med en smått manisk glimt i ögonen börjar han hoppa groda på scenen, och avslöjar att han alltid närt en hemlig dröm om att vara allsångsledare och ber publiken sjunga med.
Kom igen nu ropar finansministern till publiken, sjung med ”Små låginkomsttagarna…… Den självbelåtna pösmunksattityd han alltid brukar ha har förbytts i en frejdig folklighet vilken inte alls gillas av hans partivänner som med milt våld tvingar honom av scenen för vilka han klagar att han aldrig får ha något roligt och att det är orättvist osv.
Detta med finansministern som hoppar groda och hånar de mindre bemedlade kommer sedan att sändas i all världens TV-kanaler och gå i en evighetsslinga på You-tube.
Utrikesministern säger sig (efter sedvanlig ärta) inte vilja vara utrikesminister utan vill göra internationell karriär. Någon post inom NATO eventuellt. Men att han får stå ut så länge och kan dessutom hålla ett öga på, som han säger, ”lillpojken” och tillägger att han avser statsministern som brukar kallas så internt inom partiet. Utrikesministern ser faktiskt helt oberörd ut av sin utsaga, och tackar för uppmärksamheten och går av scenen.
Så dags för Kds partiledare och socialminister som käckt kliver fram till mikrofonen.
Den sedvanliga ärtan hamnar på plats och han säger ”Hemma har jag svart underbetald städhjälp som jag dessutom brukar utnyttja för personligt bruk”. Socialministern börjar skrika och slita sina hårtestar och får hämtas med ambulans för akutfärd till ortens mentalsjukhus. Där för övrigt samtliga regeringsmedlemmar också vårdas på obestämd tid, då verkan av ”ärtinhoppet” kvarstår.
Pysslingarna hoppar ur regeringsmedlemmarna samma väg de kom och samlar sig i våra askar och påsar för hemfärd.
Det utbryter en politisk kris i landet och en provisorisk regering tillsätts vilken dock för det goda med sig att de fattigaste får tillbaka en del av vad de frånstulits och skatterna höjs igen för de välbeställda.
Det jordnära sällskapet och pysslingsgerillan fortsätter oförtrutet att planera vidare resor till övriga Europa, USA, Kina etc. för att förändra världen.
