Gitarren är ett av världens mest spridda musikinstrument. Den rymmer både salongens stillsamma klassiska repertoar, flamencans rytm och rockens förstärkta röst. Trots att den moderna sexsträngade gitarren är relativt ung har dess rötter dragits genom flera tusen år av stränginstrument, kulturmöten och hantverk. Historien är inte en rak linje från ett enda ”ursprung”, utan en flätad utveckling där orientaliska lutor, europeiska knäppinstrument och spanskt hantverk möts.
Namnet och de tidiga föregångarna
Ordet gitarr kommer från spanskans guitarra, via andalusisk arabiska qīthāra, som i sin tur går tillbaka till grekiskans kithara. Det är värt att understryka att den antika kitharan inte var en gitarr i modern mening, utan en lyra – ett knäppt stränginstrument utan greppbräda. Namnet vandrade alltså vidare till helt andra instrumentformer.
Redan omkring 3000 f.Kr. avbildas knäppta stränginstrument i Mesopotamien. I Egypten och Anatolien förekommer långhalsade lutor. En ofta nämnd relieff från hettitiska Alacahöyük i dagens Turkiet (ca 1300-talet f.Kr.) visar ett instrument med lång hals och insvängd kropp som påminner om senare gitarrer. Den arabiska ouden – kort hals, päronformad kropp, utan band – blev särskilt betydelsefull. När morerna erövrade Iberiska halvön på 700-talet förde de ouden till Europa. Därifrån utvecklades den europeiska lutan, vars namn just kommer av arabiskans al-ʿūd (”träet”).
En guitarra latina (vänster) och en guitarra morisca (höger), Spanien, 1200-talet.
Medeltidens två ”gitarrer”
I det medeltida Spanien möts två traditioner. I Cantigas de Santa María från 1200-talet syns två instrument som båda kallas gitarr: guitarra latina med plattare kropp, smalare hals och ett ljudhål, och guitarra morisca med rundare rygg, bredare greppbräda och flera ljudhål. Den förstnämnda står närmare den form vi känner igen. Parallellt fanns i övriga Europa gittern (även guiterne, chitarra), ett mindre, ofta rundryggat knäppinstrument som dyker upp i texter och bilder från 1200-talet.
Vid den här tiden är det ännu inte frågan om ”gitarren” som ett standardiserat instrument, utan om en familj av knäppta stränginstrument med hals. Det är först under senmedeltid och tidig renässans som en tydligare gitarridentitet växer fram i Spanien, Italien och Frankrike.
Renässansen: vihuela och den fyrköriga gitarren
På 1400- och 1500-talet blomstrar vihuelan vid det spanska hovet. Den har ofta sex dubbla strängkör (órdenes), plattare kropp än lutan och en midja som påminner om gitarren. Tonsättare som Luis de Milán, Alonso Mudarra och Miguel de Fuenllana skrev en rik repertoar för instrumentet. Vihuelan var aristokratins instrument; den enklare gitarren levde mer i folklig och urban miljö.
Samtidigt etableras den fyrköriga renässansgitarren – mindre än dagens gitarr, med dubbla strängar (ibland enkel diskantsträng). De äldsta tydliga beläggen för just denna gitarrform hör till slutet av 1400-talet. Under 1500-talet trycks de första gitarrböckerna, bland annat i Frankrike och Spanien. Instrumentet är fortfarande litet, tarmsträngat och spelas både med fingrar och plektrum.
Barockgitarren – fem kör och europeisk modevåg
Från slutet av 1500-talet blir femkörig gitarr standard. Den katalanske läkaren och musikern Joan Carles Amat populariserade formen i Guitarra española de cinco órdenes (1596). Under 1600-talet och första hälften av 1700-talet är barockgitarren ett av Europas mest älskade instrument, särskilt i Spanien, Italien och Frankrike. Ludvig XIV:s hov odlade gitarrkulturen; Francesco Corbetta, Gaspar Sanz och Robert de Visée hör till tidens stora namn.
Barockgitarren är ofta rikt dekorerad: rosetter i ljudhålet, intarsia, växlande ljusa och mörka träslag. Den spelas både rasgueado (ackordstrykningar) och punteado (melodiskt fingerspel). Mot mitten av 1700-talet dalar dess status i de fina salongerna, samtidigt som instrumentet börjar förändras inifrån.
Sex enkla strängar och den romantiska gitarren
Övergången till sex enkla strängar sker i slutet av 1700-talet, framför allt i Italien. En femsträngad gitarr med enkla strängar och mässingsband byggdes av Ferdinando Gagliano i Neapel 1774. De tidigaste bevarade sexsträngade gitarrerna hör till 1790-talet (bland annat av Giovanni Battista Fabricatore och släkten Vinaccia). Stämningen E–A–D–G–B–E, som fortfarande är standard, slår igenom.
Den tidiga romantiska gitarren är slankare och mindre än dagens klassiska gitarr. Virtuoser som Fernando Sor, Mauro Giuliani, Matteo Carcassi och Dionisio Aguado skriver konserter, etyder och kammarmusik. Gitarren blir salongsinstrument i Wien, Paris och London – men kämpar fortfarande med volymen i större salar.
Antonio de Torres och den moderna klassiska gitarren
Den avgörande konstruktiva revolutionen kommer med spanjoren Antonio de Torres Jurado (1817–1892). I Sevilla och senare Almería förstorar han kroppen, gör locket tunnare och utvecklar det symmetriska fläktstaget (fan bracing) under locket. Kombinationen ger mer volym, längre efterklang och ett fylligare, mer balanserat timbre. Skalan kring 650 mm och de proportioner han slår fast blir kanon för den klassiska gitarren.
Torres uppfann inte ensam varje detalj – fläktstag hade prövats tidigare – men han samlade och förfinade lösningarna så konsekvent att efterföljande byggare i generationer kopierade hans modell. Francisco Tárrega och senare Andrés Segovia bar Torres-traditionen ut på den internationella konsertscenen. Nylonsträngar, som Albert Augustine utvecklade på 1940-talet i samarbete med Segovia, ersatte de äldre tarmsträngarna och gav mer stabil stämning.
Stålsträngar, Amerika och den akustiska folk- och bluesgitarren
Parallellt växer en annan gren fram i USA. Den tyskfödde byggaren Christian Frederick Martin slår sig ner i Pennsylvania och populariserar X-stagning, som tål den högre spänningen från stålsträngar. Martins dreadnought-modell från tidigt 1930-tal blir arketypen för den stora stålsträngade akustiska gitarren – ryggraden i country, folk, blues och singer-songwriter-traditionen.
I Spanien lever flamencogitarren vidare som en släkting till den klassiska: ofta lättare bygge, cypress i sidor och botten, vassare anslag och percussiva tekniker. Gitarren är alltså inte ett instrument utan flera parallella språk.
Elgitarren: från stekpanna till popikon
När orkestrar och dansband blev högre behövdes mer ljud. I början av 1930-talet konstruerade George Beauchamp tillsammans med Adolph Rickenbacker den så kallade ”Frying Pan” – en elektriskt förstärkt lap steel med elektromagnetisk pickup. Det är en av de tidigaste kommersiella elgitarrerna. Lester Polsfuss, känd som Les Paul, experimenterade med massiv kropp för att motverka rundgång. Gibsons Les Paul lanserades 1952. Leo Fender svarade med Telecaster (1950) och Stratocaster (1954): bultad hals, massiv kropp, industriell precision och ett nytt slags spelmöjligheter.
Därmed förändrades inte bara instrumentet utan hela populärmusiken. Blues, rock’n’roll, soul, metal och indie bygger på den elektriska gitarrens klangvärld – från ren twang till överstyrd distorsion.
Ett instrument med många liv
I dag existerar gitarren i otaliga skepnader: nylonsträngad konsertgitarr, flamenco, dreadnought, jumbo, archtop, semiakustisk jazzgitarr, sju- och åttasträngade metalgitarrer, resgitarrer, ukulele-släktingar och digitala modeller. Den är både folkligt nybörjarinstrument och virtuost soloinstrument.
Det som förenar historien är en enkel idé: en hals där strängens längd kan ändras med fingrarna, en kropp som förstärker ljudet – och, från 1900-talet, elektronik som gör kroppen valfri. Från mesopotamiska lutor och morisk oud, via spanska vihuelas och Torres tunna lock, till Fenders löpande band, har gitarren ständigt anpassats till nya rum, nya genrer och nya lyssnare.
Kanske är det just den anpassningsförmågan som förklarar dess särställning. Få instrument har rört sig lika obehindrat mellan kyrka och krog, hov och garage, konsertsal och sovrum. Gitarren är inte färdig – den fortsätter att skrivas om varje gång någon slår an en sträng.
