Runt 400 f.kr fanns det två mycket duktiga grekiska målare som alltid tävlade mot varandra om vem som kunde efterlikna naturens bäst. En dag bestämde dem sig för att anordna en tävling och en gång för alla avgöra saken. På tävlingsdagen hade de färdigställt var sin målning som doldes av ett draperi. Målaren Zeuxis började med att avtäcka sitt verk och ett sus drog genom publiken. Zeuxis hade nämligen målat ett körsbärsträd som såg så verkligt ut att man kunde ta på det. Medan man stod där och beundrade trädet kom en fågel och försökte förgäves att landa i trädet för att äta av bären. Publiken var enig om att ett sådant mästerverk hade man aldrig tidigare skådat. Zeuxis vände då sig till sin konkurrent, målaren Parrhasios och bad honom dra för sitt draperiet och visa vad han hade åstadkommit.
Parrhasios bara log och sa lite syrligt att dra undan draperiet det kunde Zeuxis själv göra om han var så otålig. Segerviss spatserade då Zeuxis bort till draperiet sträckte fram handen och tänkte just dra bort det då han hejade sig. Han lät handen sjunka ner och vände sig om mot Parrhasios och sa med beundran i rösten:
– Du vinner. Min målning lurade visserligen en fågel att tro att trädet var äkta, men du lurade en mästares öga.
Vad hade hänt? Jo, det fanns naturligtvis inget draperi, bara en målning av draperiet och Zeuxios hade lurats att tro att det var äkta.
Idag pratar vi om virtuella verkligheter, precis som om det var frågan om någon ny teknisk innovation, men anekdoten om Zeuxis och Parrhasios visar att konstnärer sedan lång tillbaka i tiden har arbetat med att skapa illusioner och virtuella verkligheten. Nu skulle vi visserligen uppleva målningar gjorda under antiken av rum som ganska platta och med felaktiga proportioner. Det dröjde till början av 1400-talet innan arkitekten Filippo Brunelleschi skapade centralperspektivet som gjorde att man med matematisk exakthet kunde skapa målningar där proportionerna och perspektivet var korrekta så att det blev en illusion av djup i bilden.
I t ex freskomålningen ”Överlämnadet av himlens nycklar” från 1482 som finns i Sixtinska kapellet och är målad av Pietro Perugion kan vi se hur byggnader och människor är mindre desto längre bort dem är. Det finns proportioner som skapar en realistisk känsla av djup och avstånd i bilden. Torgets rutnät hjälper till att förstärka den illusionen. Det dröjde inte länge innan konstnärerna började utnyttja de nya idéerna för att sammansmälta verklig arkitektur med virtuell. I Villa Farnesina har konstnären Baldassare Peruzzi gjort en målning som vid första anblicken är svår att upptäcka eftersom den smälter in i den övriga arkitekturen. Vi ser ett rum med en balkong som öppnar sig ut mot det italienska landskapet. I själva verket är det ett arkitektoniskt slutet rum, pelarna, balkongen och landskapet som vi tror oss se är bara en illusion, en målning. Peruzzis målning är bara ett exempel på hur konstnärer under historien har brutit upp väggen med sina målningar och öppnar upp för en virtuell veklighet.
Under 1600-talet och barocken exalterade illusionsmåleriet. Trompe l’oeil är begreppet som brukar användas och som ordagrant betyder bedra ögat. Trompe l’oeil användes t ex i många kyrkor för att öppna upp ett fönster mot Gud. I Andrea Pozzo’s takmålning i St. Ignazio kyrka från 1690-talet ser vi det typiska myllret, överflödet och rörelsen som kännetecknar barocken. Ögat söker sig upp mot den himmelska sfären, upp mot Gud. Arkitekturen och måleriet sammanflätas och spränger rummets ramar med sitt oändliga himmelsperspektiv med ett myller av änglar. Var övergången mellan arkitektur och målning finns i rummet är svårt att avgöra. Den målade arkitekturen och den riktiga arkitekturen sammanflätas, och på samma sätt är det svårt att veta om figurerna befinner sig i det virtuella eller verkliga rummet. För kyrkobesökarna borde upplevelsen av målningen vara lika fascinerande som ett besök i cyberrymdens virtuella världar är för dagens människor.
Ambitionen hos konstnärerna har alltså varit att lura betraktaren att se någon som egentligen inte finns. Det behöver nu inte alltid vara frågan om att skapa hela rum utan kan begränsa sig till arkitektoniska detaljer som fönster, dörrar, skåp, bokhyllor, eller för den delen imitationer av dyrbara material. För det är ofta billigare att anlita en konstnär som målar en träpelare med marmorådringar än att köpa en äkta marmorpelare. En lustig detalj i illusionsmåleriets historia, och som kan spåras ända tillbaka till antiken är flugan som dyker upp på olika tavlor. Det ser ut som om en fluga har slagits sig ner på målningen, i och för sig inte helt otroligt, men vid en närmare granskning visar sig den tillhöra målningen. Flugan var längre tillbaka i tiden en symbol för orenhet och livets förgänglighet, men kunde längre fram också användas som ett practical joke av konstnären.
I och med fotografiets intåg i historien under 1820-talet minskade intresset hos konstnärerna att skapa perfekta illusioner av naturen. Istället var det fotografiet som gjorde det möjligt att ta ögonblicksbilder av personer och miljöer och därmed skapa exakta avbildningar av verkligheten. Konstnärerna sökte sig istället till andra inspirationskällor och det uppstod en uppsjö av ismer, t ex surrealisterna som skildrade drömlandskapet och den övernaturliga verkligheten. Men vad hände då med illusionsmåleriet? Under 1970-talet uppstod ett nytt medium som på många sätt kom att förvalta och utveckla idén om att skapa den perfekta illusionen. I början använde man sig visserligen av en platt och 2D bildvärld men under 80-talet började man allt mer att använda sig av 3D-miljöer och i dagens grafik är det ofta svårt att avgöra om det rör sig om veklighet eller illusion. Naturligtvis är det dataspel som jag tänker på, dataspelen är nämligen det medium som idag mest försöker förverkliga Parrhasios och Zeuxius dröm om skapa den perfekta illusionen, där man inte längre kan avgöra vad som är verklighet eller virtuellt. Så nästa gång du möter den där IT-killen som är så fascinerad över de virtuella världarna på Internet kan du bara svara:
–Javisst är det spännande, det var sånt som konstnärerna sysslade med för några hundra år sedan.
Läsvärt i ämnet: Britt Tunanders bok i ämnet ”Bländverk: Trompe l’œil- konsten som bedrar ögat” som utkom på Carlssons bokförlag i våras.
